The show must go on...
En frostnupen lördagsmorgon i februari, då den matta vårvintersolens strålar rinner
över horisontlinjen i fjärran, sitter jag vid mitt fönster igen. Scenen är mig bekant,
Tannefors gamla tegeltak avtäcks av soluppgångens gyllene eld.
Jag brukade sitta här den där lyckliga perioden i mitt liv då jag hade kånkat bort
trettio kilo, blivit pigg och uppfylld av framtidstro. När jag var en sprudlande 80 kg
lätt individ som tränade dagligen.
Mycket vatten har dock runnit under Drottningbron sedan den tiden och nu kan
över horisontlinjen i fjärran, sitter jag vid mitt fönster igen. Scenen är mig bekant,
Tannefors gamla tegeltak avtäcks av soluppgångens gyllene eld.
Jag brukade sitta här den där lyckliga perioden i mitt liv då jag hade kånkat bort
trettio kilo, blivit pigg och uppfylld av framtidstro. När jag var en sprudlande 80 kg
lätt individ som tränade dagligen.
Mycket vatten har dock runnit under Drottningbron sedan den tiden och nu kan
jag bara plaska med fötterna i de grumliga
efterdyningarna av ett sanslöst tungt halvår. Det är dock samma soluppgång...
När jag kämpade med den muskelvridande smärtan från ländryggen, under 16 veckors
tid, mobiliserade jag så mycket mental kraft jag bara kunde. Dock blev
översvämningen i lägenheten, tandskadorna från ett misslyckat rehabpass, Covid och
infektionen i min högerarm lite väl mycket på en gång.
Nej, jag överdriver inte när jag påstår att jag är rejält nedtryckt i skorna nu.
Min styrka, min kondition och mitt obändiga pannben, är tyvärr ett minne blott.
Jag har ont i ländryggen, ont i min gamla nackskada och ont i armen på grund av
infektionen. Utmattad av all värk och ett sviktande psyke... skulle jag kunna säga...
Den senaste tiden har jag ägnat åt att ligga på min värmedyna i sängen och äta den
ena Ben & Jerrys-hinken efter den andra. Ensamheten och längtan efter en partner
att dela livets öden med har växt sig allt starkare. Sockret har ännu en gång blivit ett
När jag kämpade med den muskelvridande smärtan från ländryggen, under 16 veckors
tid, mobiliserade jag så mycket mental kraft jag bara kunde. Dock blev
översvämningen i lägenheten, tandskadorna från ett misslyckat rehabpass, Covid och
infektionen i min högerarm lite väl mycket på en gång.
Nej, jag överdriver inte när jag påstår att jag är rejält nedtryckt i skorna nu.
Min styrka, min kondition och mitt obändiga pannben, är tyvärr ett minne blott.
Jag har ont i ländryggen, ont i min gamla nackskada och ont i armen på grund av
infektionen. Utmattad av all värk och ett sviktande psyke... skulle jag kunna säga...
Den senaste tiden har jag ägnat åt att ligga på min värmedyna i sängen och äta den
ena Ben & Jerrys-hinken efter den andra. Ensamheten och längtan efter en partner
att dela livets öden med har växt sig allt starkare. Sockret har ännu en gång blivit ett
kärlekssubstitut.
På julaftonens kväll blev tanken om att jag nu firade min 17:de jul i ensamhet, utan
en kvinna vid min sida, alldeles övermäktig. Bara mina närmaste vänner och
familjen vet vad som hände då.
Ljuset anländer allt tidigare om morgnarna nu, kanske kan jag se det som något
positivt? Kanhända går den annalkande våren att tolka som någon slags symbolisk
vändpunkt? Gudarna (de som fullständigt har slarvat bort mig) ska veta att jag
behöver lite ljus i min tillvaro.
Ja, hundra kilo tung och oroväckande tom sitter jag här på min köksstol och
blickar ut över gryningen. Den är andlöst vacker, det måste jag ge den...
Ja då, jag kommer att bita ihop igen (med de få tänder jag har). Det finns små
skärvor kvar av den gamla Jens som går att limma ihop till någonting så när
fungerande. På måndagar träffar jag min PT och jag driver alltjämt en handfull
projekt...
The show must go on
LOVE
Jens
På julaftonens kväll blev tanken om att jag nu firade min 17:de jul i ensamhet, utan
en kvinna vid min sida, alldeles övermäktig. Bara mina närmaste vänner och
familjen vet vad som hände då.
Ljuset anländer allt tidigare om morgnarna nu, kanske kan jag se det som något
positivt? Kanhända går den annalkande våren att tolka som någon slags symbolisk
vändpunkt? Gudarna (de som fullständigt har slarvat bort mig) ska veta att jag
behöver lite ljus i min tillvaro.
Ja, hundra kilo tung och oroväckande tom sitter jag här på min köksstol och
blickar ut över gryningen. Den är andlöst vacker, det måste jag ge den...
Ja då, jag kommer att bita ihop igen (med de få tänder jag har). Det finns små
skärvor kvar av den gamla Jens som går att limma ihop till någonting så när
fungerande. På måndagar träffar jag min PT och jag driver alltjämt en handfull
projekt...
The show must go on
LOVE
Jens
