Toner från det förgångna...
Till tonerna av 80-talets saxofonballader sitter jag åter vid min 27"s iMac och skriver.
Jag mötte en "gammal" elev på bussen häromdagen, en av mina mest musikaliska,
och hon berättade att hon nu hade "givit sig på" instrumentet saxofon. Det är inte
så vanligt att tonåringar gör det. Spännande val!
Det är något visst med saxofontoner, några av de mest känslomässiga minnena
från 80-talets rosaskimrande era härrör just i dem.
Jag minns en dammig skolsal i Göteborg 1985, mitt handbollslag hade spelat i
Vulcan cup och skulle nu åka hem. Jag låg i min bruna sovsäck och tänkte tillbaka
på vårt äventyr, på matcherna och på kvällen på Liseberg där jag hade förälskat mig
i en norsk spelare från Vålerengen. I mina freestylehörlurar ljöd Michael Cretus saxofon
i låten "Samurai". Jag har fortfarande kontakt med min norska kärlek via Facebook.
Om du läser detta Gretel så vill jag säga att du har fantastiska ögon! ;) Fast vår låt är
inte Samurai utan Lionel Richies "Hello..."
Jag har också ett minne från ett sunkigt café beläget i Hejdegården nära den gymnasieskola jag studerade på. Vi var ett gäng som alltid gick dit på rasterna 1988. Jag hade precis mött den tjejen som skulle komma att bli min fru så det var hon och jag, Jösse och Maria och en Erik. Jag envisades alltid med att stoppa en enkrona i Jukeboxen för att filosofera till "Careless whispers" av George Michael. Vi satt där och smuttade på vårt kaffe, tände våra cigg och låtsades vara vuxna. Vi pratade ofta om vad vi skulle välja för yrke.
Jag visste det redan då, att det skulle bli med barn och ungdomar.
Saxofontonerna i Careless whispers har bildat en portal tillbaka till den där tiden. Jag
behöver bara lyssna på dem idag så förflyttas jag med ens 33 år bakåt...
till den tiden i mitt liv då jag hade det mesta framför mig…
Om bara ett par veckor fyller jag 51, det är ganska overkligt. Det känns ju inte som så
länge sedan jag gjorde de där spliträddningarna i handbollsmålet eller var ett attraktivt byte för de unga damerna ;)
Idag är jag en stel och ful gubbe med en massa minnen. MEN jag vet faktiskt också att det mesta fortfarande är möjligt. Ja, jag ska vara ärlig och erkänna det. Ingen självömkan här nu inte!!
Ni kanske kan föreställa er den eufori jag drabbades av när jag med hjälp av en PT på
Firstclass gym åter nådde toppformen för bara ett år sedan? Ja, det var fantastiskt!
Jag kunde, på min 50-årsdag, konstatera att jag var i samma slag som under min
handbollskarriär! Kanske inte lika vig och spänstig men starkare och mer uthållig! Wow
liksom!
Eftersom jag inte tror på ödet och oturen så måste jag konstatera att jag har en rad olyckliga och slumpmässiga sammanträffanden bakom mig nu. Det kan hända alla.
Det är som sagt NUUU som jag behöver plocka fram det där "pannbenet" som jag så ofta tjatade om när jag var i form. Då var det lätt när medvinden knuffade mig framåt och uppåt.
Nu får vi se om jag är en kämpe eller en gnällspik.
Jag har redan tagit de första trevande stegen på vägen tillbaka till toppformen.
Håll tummarna för mig är ni snälla.
I måndags tränade jag ihop med min PT Zyna, i torsdags tränade jag med Emma i
Johannelund och i går deltog jag under ett svettigt sprintpass. Idag funderar jag på att
hoppa på ett tabatapass. Vi får se.
Min kropp börjar vakna till liv igen och mina spöken blir allt suddigare i konturerna.
Jag ser ljust på framtiden för det finns inga andra alternativ.
Nej, nu måste jag avrunda och jag gör det till Bryan Adams "Heaven"...
"Oh, thinkin' about our younger years
Jag mötte en "gammal" elev på bussen häromdagen, en av mina mest musikaliska,
och hon berättade att hon nu hade "givit sig på" instrumentet saxofon. Det är inte
så vanligt att tonåringar gör det. Spännande val!
Det är något visst med saxofontoner, några av de mest känslomässiga minnena
från 80-talets rosaskimrande era härrör just i dem.
Jag minns en dammig skolsal i Göteborg 1985, mitt handbollslag hade spelat i
Vulcan cup och skulle nu åka hem. Jag låg i min bruna sovsäck och tänkte tillbaka
på vårt äventyr, på matcherna och på kvällen på Liseberg där jag hade förälskat mig
i en norsk spelare från Vålerengen. I mina freestylehörlurar ljöd Michael Cretus saxofon
i låten "Samurai". Jag har fortfarande kontakt med min norska kärlek via Facebook.
Om du läser detta Gretel så vill jag säga att du har fantastiska ögon! ;) Fast vår låt är
inte Samurai utan Lionel Richies "Hello..."
Jag har också ett minne från ett sunkigt café beläget i Hejdegården nära den gymnasieskola jag studerade på. Vi var ett gäng som alltid gick dit på rasterna 1988. Jag hade precis mött den tjejen som skulle komma att bli min fru så det var hon och jag, Jösse och Maria och en Erik. Jag envisades alltid med att stoppa en enkrona i Jukeboxen för att filosofera till "Careless whispers" av George Michael. Vi satt där och smuttade på vårt kaffe, tände våra cigg och låtsades vara vuxna. Vi pratade ofta om vad vi skulle välja för yrke.
Jag visste det redan då, att det skulle bli med barn och ungdomar.
Saxofontonerna i Careless whispers har bildat en portal tillbaka till den där tiden. Jag
behöver bara lyssna på dem idag så förflyttas jag med ens 33 år bakåt...
till den tiden i mitt liv då jag hade det mesta framför mig…
Om bara ett par veckor fyller jag 51, det är ganska overkligt. Det känns ju inte som så
länge sedan jag gjorde de där spliträddningarna i handbollsmålet eller var ett attraktivt byte för de unga damerna ;)
Idag är jag en stel och ful gubbe med en massa minnen. MEN jag vet faktiskt också att det mesta fortfarande är möjligt. Ja, jag ska vara ärlig och erkänna det. Ingen självömkan här nu inte!!
Ni kanske kan föreställa er den eufori jag drabbades av när jag med hjälp av en PT på
Firstclass gym åter nådde toppformen för bara ett år sedan? Ja, det var fantastiskt!
Jag kunde, på min 50-årsdag, konstatera att jag var i samma slag som under min
handbollskarriär! Kanske inte lika vig och spänstig men starkare och mer uthållig! Wow
liksom!
Eftersom jag inte tror på ödet och oturen så måste jag konstatera att jag har en rad olyckliga och slumpmässiga sammanträffanden bakom mig nu. Det kan hända alla.
Det är som sagt NUUU som jag behöver plocka fram det där "pannbenet" som jag så ofta tjatade om när jag var i form. Då var det lätt när medvinden knuffade mig framåt och uppåt.
Nu får vi se om jag är en kämpe eller en gnällspik.
Jag har redan tagit de första trevande stegen på vägen tillbaka till toppformen.
Håll tummarna för mig är ni snälla.
I måndags tränade jag ihop med min PT Zyna, i torsdags tränade jag med Emma i
Johannelund och i går deltog jag under ett svettigt sprintpass. Idag funderar jag på att
hoppa på ett tabatapass. Vi får se.
Min kropp börjar vakna till liv igen och mina spöken blir allt suddigare i konturerna.
Jag ser ljust på framtiden för det finns inga andra alternativ.
Nej, nu måste jag avrunda och jag gör det till Bryan Adams "Heaven"...
"Oh, thinkin' about our younger years
There was only you and me
We were young and wild and free..."
Bäst just nu: Våren! snart lever vi i paradiset igen!
Sämst: En viss maktgalen ryss.
Ser fram emot: Många härliga pass på Firstclass gym!
Favoritsyssla: Indoor cycling
Läser: "Lantbiblioteket vid älven"
Tittar på: Fiske, historia och sport
Lyssnar på: Back to the 80th
Bäst just nu: Våren! snart lever vi i paradiset igen!
Sämst: En viss maktgalen ryss.
Ser fram emot: Många härliga pass på Firstclass gym!
Favoritsyssla: Indoor cycling
Läser: "Lantbiblioteket vid älven"
Tittar på: Fiske, historia och sport
Lyssnar på: Back to the 80th