Om den unga människan som fick mig att börja blogga igen...
Jag träffade en ung tjej på nyårsafton, jag tror att hon var i 25 årsåldern.
Vi satt vid ett bord i ett allrum med en enorm TV-apparat och tittade på
"Grevinnan och betjänten".
Jag tror aldrig att jag har pratat med en människa som varit så närvarande
och som har mött min blick på ett så observant sätt.
Hon var genuint intresserad av vad jag hade att berätta och ställde oerhört
relevanta följdfrågor.
DET hör inte till vanligheterna nu för tiden då stress, vardagens ekorrhjul
och mobilskärmar upptar all vår uppmärksamhet. Vi liksom slarvar bort
varandra och prioriterarr inte mötet mellan fyra ögon.
Men hon var inte heller någon vanlig tjej utan kursetta på Chalmers,
oerhört intelligent, väluppfostrad... och lätt autistisk. Hon berättade att
hon hade nians mattebok redan i årskurs 5. Men också att det sk "fröken
duktigsyndromet" med alldeles för högt ställda krav på sig själv gav henne
svår anorexi.
Något sådant syntes inte nu, hon hade en högst normal kroppsform och var
jäkligt vacker.
Om hon inte hade varit hälften så gammal som jag skulle jag nog blivit
förälskad i henne, men istället fick jag faderskänslor. Vilket inte heller riktigt
stämde eftersom hon var så omhändertagande och liksom "moderlig" på något
sätt. Hennes blick var öm men kristallklart blå. Hon ägde rummet fast på ett
ödmjukt sätt.
Vårt samtal pågick i mer än två timmar innan hon tackade för ett mycket givande
samtal, reste sig och gick. När hon kom till dörren stannade hon, vände sig om
och sa... jag har ingen framtid.
Ja, jag skriver om dig nu J, om den unga människa som fick mig att börja blogga
igen. Du skulle kunna komma hur långt som helst i livet, bli precis vad du vill.
Men du vill ingenting... och vi kommer aldrig att mötas igen.
Från din vän Jens
Vi satt vid ett bord i ett allrum med en enorm TV-apparat och tittade på
"Grevinnan och betjänten".
Jag tror aldrig att jag har pratat med en människa som varit så närvarande
och som har mött min blick på ett så observant sätt.
Hon var genuint intresserad av vad jag hade att berätta och ställde oerhört
relevanta följdfrågor.
DET hör inte till vanligheterna nu för tiden då stress, vardagens ekorrhjul
och mobilskärmar upptar all vår uppmärksamhet. Vi liksom slarvar bort
varandra och prioriterarr inte mötet mellan fyra ögon.
Men hon var inte heller någon vanlig tjej utan kursetta på Chalmers,
oerhört intelligent, väluppfostrad... och lätt autistisk. Hon berättade att
hon hade nians mattebok redan i årskurs 5. Men också att det sk "fröken
duktigsyndromet" med alldeles för högt ställda krav på sig själv gav henne
svår anorexi.
Något sådant syntes inte nu, hon hade en högst normal kroppsform och var
jäkligt vacker.
Om hon inte hade varit hälften så gammal som jag skulle jag nog blivit
förälskad i henne, men istället fick jag faderskänslor. Vilket inte heller riktigt
stämde eftersom hon var så omhändertagande och liksom "moderlig" på något
sätt. Hennes blick var öm men kristallklart blå. Hon ägde rummet fast på ett
ödmjukt sätt.
Vårt samtal pågick i mer än två timmar innan hon tackade för ett mycket givande
samtal, reste sig och gick. När hon kom till dörren stannade hon, vände sig om
och sa... jag har ingen framtid.
Ja, jag skriver om dig nu J, om den unga människa som fick mig att börja blogga
igen. Du skulle kunna komma hur långt som helst i livet, bli precis vad du vill.
Men du vill ingenting... och vi kommer aldrig att mötas igen.
Från din vän Jens