Den där reflexen var sååå onödig!!
Jag vill börja med att säga att jag är på bättringsvägen, att jag kommer att komma
tillbaka igen... stronger than ever before! :)
Det är bra om ni har med er de orden när ni tar er an följande berättelse.
Motgångar kommer och går, just nu har jag möjligheten att träna min karaktär på
en rejäl motgång :)
Det var den fjärde dagen på min semester och jag befann mig på gymmet tillsammans
med ett par träningskamrater. Vi stod inför uppgiften att ta oss an marklyft med hjälp
av en trap-bar. Jag valde trap-baren (varpå jag kan ta hammargrepp) pga av min handled
som efter en tuff handbollskarriär inte riktigt vill samarbeta alla gånger. Ni ser, jag var
ganska försiktig ändå. Inte heller vikten var något att häpna över, det var i varje fall
långt ifrån personbästa. När jag lyfte ställningen rakt uppåt med böjda knän och rumpan
långt bak, som sig bör, lyckades jag inte riktigt "vrida på" skulderbladen, det var liksom
något som tog emot (min stela nacke?). Jag tror emellertid inte att just skulderbladens
vara eller icke vara spelade någon roll i det som komma skulle, utan mer en galen reflex.
När jag stod upprätt med rak rygg och trap-baren i ett fast grepp kände jag hur svetten
i mina händer fick stången att glida. Inget konstigt med det egentligen, det
händer ju från och till... och då är det ju bara att släppa taget och låta allt falla till marken.
Men gjorde jag det? Nope! Jag drabbades av en galen reflex som fick mig att böja mig
ner och greppa tag i stången igen i luften. PANG! Så klart... mitt gamla diskbråck från
förr...
tillbaka igen... stronger than ever before! :)
Det är bra om ni har med er de orden när ni tar er an följande berättelse.
Motgångar kommer och går, just nu har jag möjligheten att träna min karaktär på
en rejäl motgång :)
Det var den fjärde dagen på min semester och jag befann mig på gymmet tillsammans
med ett par träningskamrater. Vi stod inför uppgiften att ta oss an marklyft med hjälp
av en trap-bar. Jag valde trap-baren (varpå jag kan ta hammargrepp) pga av min handled
som efter en tuff handbollskarriär inte riktigt vill samarbeta alla gånger. Ni ser, jag var
ganska försiktig ändå. Inte heller vikten var något att häpna över, det var i varje fall
långt ifrån personbästa. När jag lyfte ställningen rakt uppåt med böjda knän och rumpan
långt bak, som sig bör, lyckades jag inte riktigt "vrida på" skulderbladen, det var liksom
något som tog emot (min stela nacke?). Jag tror emellertid inte att just skulderbladens
vara eller icke vara spelade någon roll i det som komma skulle, utan mer en galen reflex.
När jag stod upprätt med rak rygg och trap-baren i ett fast grepp kände jag hur svetten
i mina händer fick stången att glida. Inget konstigt med det egentligen, det
händer ju från och till... och då är det ju bara att släppa taget och låta allt falla till marken.
Men gjorde jag det? Nope! Jag drabbades av en galen reflex som fick mig att böja mig
ner och greppa tag i stången igen i luften. PANG! Så klart... mitt gamla diskbråck från
förr...
Smärtan var inte nådig utan sköljde fram som en våg genom kroppen, som den brukar
göra vid sådana här tillfällen. Det är som om någon sticker en kniv i ländryggen och
vrider om. Det känns som ett öppet sår. Förr brukade jag hamna i en ambulans på
väg till sjukhuset och en smärtstillande spruta i skinkan. Men, jag vet vad som gäller
numera.
göra vid sådana här tillfällen. Det är som om någon sticker en kniv i ländryggen och
vrider om. Det känns som ett öppet sår. Förr brukade jag hamna i en ambulans på
väg till sjukhuset och en smärtstillande spruta i skinkan. Men, jag vet vad som gäller
numera.
Jag är osäker på varför, men jag bet ihop och höll masken inför mina träningskamrater.
Kanske ville jag inte oroa dem eller förstöra stämningen. Jag genomförde till och med
en samling latsdrag och bicepscurlz innan jag linkade hem och föll ihop på hallgolvet.
Vid skrivandets stund har jag många långa promenader bakom mig (det värsta du kan
göra i en sådan här situation är att lägga dig ner, för då stelnar ryggen och skadan blir
värre och mer långvarig), jag har duschat skållhett flera gånger om dagen, smort in mig
i Voltarensalva och tagit värktabletter. Sedan i torsdags har jag promenerat nära nog
70 000 steg och bara legat ner (sovit) i några timmar. Det har gjort att jag redan känner
mig bättre. Jag har blivit rörligare, har mindre ont och tror nu to m. att jag kan genomföra
projektet "Vadstena Tur och Retur på cykel" den 3 juli. Och skulle jag mot all förmodan inte kunna cykla så får jag åka i en bil vid sidan av.
Jag blir mycket bättre för var dag
som går.
som går.
Ja, jag har lärt mig hur jag ska tackla den här problematiken nu när den uppstår. Egentligen
borde den aldrig uppstå eftersom jag vet vad som krävs för att hålla den borta.
Men, det är när jag gör misstag som att inte klä mig varmt om vintern, eller lyfta
med fel teknik eller ligga sjuk länge och sedan kasta mig över vikterna på gymmet. Sådana
situationer ska inte behöva uppstå. Den där reflexen var sååå onödig. Men nu har den
inträffat.
Ja, det gäller att trotsa den oerhörda smärtan och hålla sig i rörelse. Förr lade jag mig i
sängen och levde på morfin i månader innan jag tillslut klev upp och tog kampen.
Skryter jag nu igen? Ja, det må så vara i så fall, låt en klantskalle få skryta lite också tack.
Mitt pannben har blivit starkare och jag ler bara åt sådana här motgångar. Det är visserligen
ett ansträngt leende eftersom det gör så förbannat ont, men det finns där i mungipan.
Fight me! Jag ska tillbaka igen, starkare, förhoppningsvis klokare och mer målmedveten
än aldrig förr! Jag är förresten redan på god väg!
Jag står upp och skriver detta för jag har inte vågat sätta mig ner än, men snart kan jag nog
det också.
Ha en trevlig kväll nu, i den vackra sommaren!
Er
Jens
