När man inte uppfyller det enda målet man har i livet riskerar hela tillvaron att rasa samman, som ett korthus i vinden.
Det börjar så smått att bli vår och jag älskar´t! För mig är vinterhalvåret och sommarhalvåret som två helt skilda världar. Den ena vari jag är fri, lycklig och inte har så ont av mina skador, och en där jag känner mig instängd, nedstämd och förvärkt.
NU går det åt rätt håll! Long live the spring!
Kanske är det nu, innan allting spricker ut och djurlivet tar fart, som det känns som allra bäst. Här vid tröskeln till paradiset.
Jag kommer att lämna mitt älskade Hejdegården med allt vad det innebär av lugn, vackra körsbärsträd om våren och närheten till ån. Här i min 90 kvadratmeter stora lägenhet har jag gått igenom alltför många negativa ting. Ryggskada, utmattning, depression, bombattentat (ja, även vårt kvarter blev drabbat av Ådalabomben), översvämning och havererade relationer. Om någon är i behov av en nystart så är det jag. I slutet av maj flyttar jag in på Repslagaregatan.
Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle orka eller mentalt klara av att gå tillbaka till jobbet efter min fem månader långa sjukskrivning. Men då gjorde jag som alla andra i min närhet, jag blandade ihop utmattning med depression. Den här gången var jag inte utmattad utan hade under en längre tid burit på så mörka tankar att min kropp och själ inte mäktade med mer. Det hade egentligen ingenting med min arbetssituation att göra. Så, efter en mängd psykologsamtal och möten med min läkare klev jag åter in på banan och kände mig inte ett dugg svag. Hade jag varit sjukskriven för utmattning skulle nog situationen ha varit en annan.
I egenskap av lillebror till fem syskon och med en mor som har åtta stycken, fanns det ingenting annat i min föreställningsvärld än att även jag skulle bilda en stooor familj. Redan när jag var 16 år och fick frågan om vad jag hade för framtidsplaner så svarade jag att mitt enda mål var att få många barn. Min far präntade det alltid i mig... att familjen var det viktigaste.
När man inte uppfyller det enda mål man har i livet riskerar hela tillvaron att rasa samman, som ett korthus i vinden. Det gjorde den för mig. Idag har jag insett att jag inte är totalt värdelös utan att man faktiskt kan leva utan en egen familj. De sista 30 åren jag har kvar av mitt liv (om jag nu har den turen) ska jag försöka att vara nöjd med det jag har och inte eftersträva det omöjliga.
Jag vill bara, nu när jag har chansen, sätta en känga i arslet på er som faktiskt har uppnått rikedomen med att ha barn och som ändå inte kan sätta er in i hur det känns att inte ha det.
Det är en ofattbar sorg...
Det finns säkert de som ondgjort sig över mina många tillkortakommanden i livet (utmattningen, all värk och depressionen), särskilt i denna tid då man ska vara så effektiv som möjligt och alltid bidra till samhällsmaskineriet. Där din arbetsprestation är viktigare än ditt människovärde.
Skämmes ta mig fan! Jag är glad att jag inte är så socialt handikappad som ni. Nej, istället har jag alltid, allltid, alltid gjort mitt bästa för att bemöta mina medmänniskor med kärlek och respekt.
Så, nu fick jag det ur mig ;)
Och som sagt, först nu (52 år gammal) kan jag lägga familjeplanerna åt sidan och börja tänka på andra saker. Det är en oerhörd relief! Tack psykologen Ingela.
Ett nytt roligt inslag i min vardag (förutom den förestående flytten) är att jag återigen är handbollstränare, den här gången på äldre dar och enbart med fokus på målvakterna. Jag inbillar mig att jag är lite som Stefan Holm, den obotlige höjdhoppsnörden, men att jag alltid istället har grottat ner mig i handboll och målvaktsspel.
I går var en sådan där dag då jag åter insåg hur många ovärderliga vänner jag har, de flesta i anknytning till First Class Gym. Min födelsedag igår blev en av de bästa jag upplevt, frånsett min 40-årsdag då jag och min systerson gjorde Stockholm och min 50-årsdag då typ hela gymmet firade mig under en hel dag! Den sistnämna är nog det allra finaste jag har upplevt i mitt liv. Jag blev så överraskad när jag gick till gymmet den dagen i tron att jag skulle delta under ett spinningpass. Istället hoppade mina vänner fram från bakom disken och berättade att jag nu skulle få göra något annat istället. Flera personliga tränare och gymvänner var med. De hade planerat:
Kanske är det nu, innan allting spricker ut och djurlivet tar fart, som det känns som allra bäst. Här vid tröskeln till paradiset.
Long live the spring!
Jag kommer att lämna mitt älskade Hejdegården med allt vad det innebär av lugn, vackra körsbärsträd om våren och närheten till ån. Här i min 90 kvadratmeter stora lägenhet har jag gått igenom alltför många negativa ting. Ryggskada, utmattning, depression, bombattentat (ja, även vårt kvarter blev drabbat av Ådalabomben), översvämning och havererade relationer. Om någon är i behov av en nystart så är det jag. I slutet av maj flyttar jag in på Repslagaregatan.
Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle orka eller mentalt klara av att gå tillbaka till jobbet efter min fem månader långa sjukskrivning. Men då gjorde jag som alla andra i min närhet, jag blandade ihop utmattning med depression. Den här gången var jag inte utmattad utan hade under en längre tid burit på så mörka tankar att min kropp och själ inte mäktade med mer. Det hade egentligen ingenting med min arbetssituation att göra. Så, efter en mängd psykologsamtal och möten med min läkare klev jag åter in på banan och kände mig inte ett dugg svag. Hade jag varit sjukskriven för utmattning skulle nog situationen ha varit en annan.
I egenskap av lillebror till fem syskon och med en mor som har åtta stycken, fanns det ingenting annat i min föreställningsvärld än att även jag skulle bilda en stooor familj. Redan när jag var 16 år och fick frågan om vad jag hade för framtidsplaner så svarade jag att mitt enda mål var att få många barn. Min far präntade det alltid i mig... att familjen var det viktigaste.
När man inte uppfyller det enda mål man har i livet riskerar hela tillvaron att rasa samman, som ett korthus i vinden. Det gjorde den för mig. Idag har jag insett att jag inte är totalt värdelös utan att man faktiskt kan leva utan en egen familj. De sista 30 åren jag har kvar av mitt liv (om jag nu har den turen) ska jag försöka att vara nöjd med det jag har och inte eftersträva det omöjliga.
Jag vill bara, nu när jag har chansen, sätta en känga i arslet på er som faktiskt har uppnått rikedomen med att ha barn och som ändå inte kan sätta er in i hur det känns att inte ha det.
Det är en ofattbar sorg...
Det finns säkert de som ondgjort sig över mina många tillkortakommanden i livet (utmattningen, all värk och depressionen), särskilt i denna tid då man ska vara så effektiv som möjligt och alltid bidra till samhällsmaskineriet. Där din arbetsprestation är viktigare än ditt människovärde.
Skämmes ta mig fan! Jag är glad att jag inte är så socialt handikappad som ni. Nej, istället har jag alltid, allltid, alltid gjort mitt bästa för att bemöta mina medmänniskor med kärlek och respekt.
Så, nu fick jag det ur mig ;)
Och som sagt, först nu (52 år gammal) kan jag lägga familjeplanerna åt sidan och börja tänka på andra saker. Det är en oerhörd relief! Tack psykologen Ingela.
Ett nytt roligt inslag i min vardag (förutom den förestående flytten) är att jag återigen är handbollstränare, den här gången på äldre dar och enbart med fokus på målvakterna. Jag inbillar mig att jag är lite som Stefan Holm, den obotlige höjdhoppsnörden, men att jag alltid istället har grottat ner mig i handboll och målvaktsspel.
I går var en sådan där dag då jag åter insåg hur många ovärderliga vänner jag har, de flesta i anknytning till First Class Gym. Min födelsedag igår blev en av de bästa jag upplevt, frånsett min 40-årsdag då jag och min systerson gjorde Stockholm och min 50-årsdag då typ hela gymmet firade mig under en hel dag! Den sistnämna är nog det allra finaste jag har upplevt i mitt liv. Jag blev så överraskad när jag gick till gymmet den dagen i tron att jag skulle delta under ett spinningpass. Istället hoppade mina vänner fram från bakom disken och berättade att jag nu skulle få göra något annat istället. Flera personliga tränare och gymvänner var med. De hade planerat:
ett 50-årspass, skräddarsytt för mig och den form jag var i då (den var inte dålig), ett besök på Hälsofreak där de bjöd mig på mat, en padelmatch i Linköpings Padelcenter och på kvällen en fest hemma hos min vän Ingela. Dåvarande chefen för First Class
anslöt till padelmatchen. Jag kommer aldrig att glömma min 50-årsdag! Not a chans!
I går blev jag uppvaktad med en fin bakelse av Zyna (PT och passledare på First Class), ett kort och en proteinbar av Phelicia (receptionist på First Class) och en måltid av Emma (Passledare på First Class)! Dessutom ringde Oscar (ansvarig för receptionisterna på First Class) och Sofia (en av oss som tränar på gymmet) och grattade mig. Det är lätt att bli bortskämd på det gymmet ;)
Ja just det! Johanna Wilmusenaho (försäljningschef på First Class Gym) från Västerås, hörde också av sig och gratulerade mig. Det värmde! Hon imponerar alltid på mig med sin kompetens, glädje och energigivande utstrålning!
Nåja, nog babblat nu. Det är dags att sätta sig ned och planera kvällens målvaktsträning.
Vi hörs!
MVH Jens
I går blev jag uppvaktad med en fin bakelse av Zyna (PT och passledare på First Class), ett kort och en proteinbar av Phelicia (receptionist på First Class) och en måltid av Emma (Passledare på First Class)! Dessutom ringde Oscar (ansvarig för receptionisterna på First Class) och Sofia (en av oss som tränar på gymmet) och grattade mig. Det är lätt att bli bortskämd på det gymmet ;)
Ja just det! Johanna Wilmusenaho (försäljningschef på First Class Gym) från Västerås, hörde också av sig och gratulerade mig. Det värmde! Hon imponerar alltid på mig med sin kompetens, glädje och energigivande utstrålning!
Nåja, nog babblat nu. Det är dags att sätta sig ned och planera kvällens målvaktsträning.
Vi hörs!
MVH Jens