Fast i sugdraget från historiens vingslag
En sen höstkväll i slutet av oktober promenerar jag genom min stad.
Stora torgets våta kullerstenar glänser i gatlyktornas sken, beskådade av den bistre Folke Filbyter som blickar ner från sin häst av grå Stockholmsgranit. Jag passerar minnesplattan över de avrättade adelsmännen vid Linköpings blodbad. Den syns knappt
eftersom den är belägen på marken och täcks av grus och gula löv. Vad var det nu det stod på den? Det borde jag, i egenskap av hopplös historienörd, komma ihåg.
Jag stannar till och föser undan löven med skospetsen, men kan ändå nätt och jämnt urskilja orden i mörkret.
"På denna plats den 20 mars år 1600 avrättades riksråden Ture Bielke, Erik Sparre, Gustav Banér och Sten Banér samt fältöversten Bengt Falck. Ättlingarna lät år 2000 anbringa denna platta till minne av sina anfäder".
Jag förlorar mig en stund i förflutenhetens landskap…
Inbördeskriget, här i Linköping, mellan katoliken kung Sigismund och hans farbror protestanten hertig Karl slutade med seger för Karl. Det sägs att det låg så många lik i Stångån efteråt att man kunde gå på dem från den ena sidan till den andra. Det
är förmodligen en överdrift.
De adelsmän som hade tagit Sigismunds parti kastades i fängelse och avrättades senare här på torget. Denna tragiska händelse kom att kallas för Linköpings blodbad.
Något som kan verka underligt var att antagonisterna Sigismund och Karl avnjöt en middag tillsammans på Linköpings slott, medan riksrådet Gustav Banér tog ett tårdrypande farväl av sin familj i fängelsehålan (på samma slott). Blod var tydligen tjockare
än vatten i detta fall.
Länge var man osäker på var avrättningarna hölls och flera historiker har nämnt Järntorget trots att det inte ens fanns på den här tiden. Järntorget kom till först under 1600-talets slut. Men, efter ett sensationellt fynd av historikern Sven
Ulric Palme, han hittade nämligen en avskrift av Anna Banérs skildring av blodbadet, kunde platsen fastställas. Anna skrev så här;
"de gingo emellan de starche wachtarna gatan nedföre (från Linköpings slott) till Stadens Stora Torg därest det ådömda dödsstraffet på dem exeqverades".
Gustav Banér dog en hjältemodig död, som den riddare han var, och hans tal kom att gå till historien. På avrättningsdagen här på Stora torget gick han fram till bödeln, höjde sin högra hand för att äska tystnad och höll ett anförande. Banér uttalade med
stadig röst att han var oskyldig och att hans brott endast hade varit att följa den lagliga kungen Sigismund. Talet avslutades med;
"Här bliva idag 22 faderlösa barn och fyra bedrövade änkor, deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag. Oskyldig dör jag, hörer det, och förbannade vare de som talar illa på vår döda mull"!
Sedan lade han sitt huvud i stupstocken och snabbt därefter rullade det på marken, precis där jag står nu. Det var på Skärtorsdagen den 20 mars år 1600.
Gustav blev 53 år, bara ett år äldre än vad jag är. Hans ättlingar var alltså med om att montera den här minnesplattan för 23 år sedan.
Fast i sugdraget från historiens vingslag fortsätter jag min promenad. Nu funderar jag över det här med släktled.
Min släkt på farsgubbens sida kommer från Adelövs socken i småland och på mors sida från Hov utanför Vadstena.
Det visar sig också att min släkt korsas med artisten Linnea Henrikssons släkt, långt tillbaka i tiden.
Det är en överste löjtnant som binder oss samman. Och, hör och häpna, inte vilken överste löjtnant som helst utan konung Gustav II Adolfs närmaste man i slaget vid Lützen. Hans namn var Johan Mikael Winckler och han dog vid Gustav II Adolfs sida den
6 november 1632. Hans släkt blev adlad efter kriget.
Johan M Winckler har släktingar i en annan adelssläkt på min farmors sida, nämligen Rosenquist af Åkershult. Spännande, eller hur?
