JAG ÄR TA MEJ FAN BRA!
Jag dokumenterar min Hälsoresa främst för min egen skull. Det här är ett sådant projekt
som det kan vara bra att göra återblickar på. Vem vet, kanske kommer jag att stå inför
en liknande utmaning igen någon gång?
Att jag publicerar resan på nätet beror på att jag vill inspirera andra. Om jag, som varit
världens lataste och mest odiciplinerade person kan tappa 30 kg fett och istället börja
bygga muskler, då kan ALLA det. Jag dras ju dessutom med en nackskada och ett
diskbråck i ländryggen.
Ja, när jag stod inför utmaningen att börja röra på mig och att lägga om kosten hade jag
verkligen alla odds emot mig. Jag hade försökt att "ta mig i kragen" sååå många gånger
förut... bara för att misslyckas, få ännu sämre självförtroende, tröstäta och öka allt mer
i vikt.
Vid tröskeln till mitt hälsoäventyr hade jag varit sjukskriven för utbrändhet en längre tid,
jag var ett (förvisso lyckosamt) offer för ett bombattentat och jag hade till råga på allt fått
reda på att mitt blodtryck och mina kolesterolvärden befann sig "bortom all kritik". Mmm,
det var så min läkare uttryckte det. Och för att strö lite extra krydda på moset kan jag
även nämna att jag var sockerpundarnas konung! Jag var så beroende att jag kunde vakna
av att jag i sömnen försökte halsa en flaska sirap!? Skräckfilmsscenario!
Om jag, som kånkade på DET hemska bagaget, kan lyckas med en hälsoförändring, då
kan som sagt ALLA göra det, dvs. om viljan finns. Finns den inte så skit i det! Finns den
så lyckas!
En annan anledning till att jag lägger ut träningsbilder och blogginlägg på internet är att
om mina planer och förehavanden blir offentliga så kan jag inte slarva! Min stolthet tolererar
INTE att jag viker ner mig inför allas ögon. Jag vill att andra ska tycka att jag är bra, så
löjlig är jag ;)
Jag tilldelades ju också världens gladaste, mest positiva, envisa och kompetenta (och
snyggaste) personliga tränare. Jag tänkte nästan direkt att - "över min döda kropp att jag
ska göra henne besviken! Jag vill att hon ska tycka att jag är bra!"
Ja, det är klart att jag är medveten om att det ska vara för sin egen skull som man vill
lyckas, men så där i början när jag tvekade, tvivlade och inte visste riktigt vad jag ville, då
var det den bästa PTn jag kunde få! För i takt med att jag mådde allt bättre så insåg jag
att det var för min egen skull som jag tränade. Det var den bästa psykmedicinen jag
kunde ge till mig själv! = EUFORI! Sedan upptäckte jag ju att min PT även fortsatt var
den bästa jag kunde få eftersom hon är så duktig på det här med kost. Ja, oj vad jag
har lärt mig mycket av henne! Nu, efter 36 PT-pass känns det som om hon är en nära
vän. TACK Elli!
För ett år sedan, vid den här tiden, föraktade jag mig själv. Anledningarna var så oerhört
många att jag inte får plats med dem här.
Idag är jag tvärtom stolt som en tupp! Jag är nöjd med min prestation!
Det är inte alla som har mäktat med att resa sig efter de käftsmällar jag har fått i livet.
Efter all utmattande värk och mental härdsmälta.
Jag har därutöver tagit ett extra kliv... mot framgången!
Så låt mig få trotsa allt vad Jantelag och skryt heter för att istället slå mig för bröstet
(likt apornas konung Tarzan) och utropa... JAG ÄR TA MEJ FAN BRA!
Idag är jag rörligare, lättare, snabbare, psykiskt välmående, mer positiv och har utvecklat
ett enormt "pannben". Åtminstone i träningssituationer är jag oerhört mentalt stark.
Jag GER MIG INTE!
MEN, märk väl, min resa har bara börjat och den kommer att fortgå till den dagen jag
grävs ner i marken. Kvar på min mållista finns så många punkter!
Jens Svensson
som det kan vara bra att göra återblickar på. Vem vet, kanske kommer jag att stå inför
en liknande utmaning igen någon gång?
Att jag publicerar resan på nätet beror på att jag vill inspirera andra. Om jag, som varit
världens lataste och mest odiciplinerade person kan tappa 30 kg fett och istället börja
bygga muskler, då kan ALLA det. Jag dras ju dessutom med en nackskada och ett
diskbråck i ländryggen.
Ja, när jag stod inför utmaningen att börja röra på mig och att lägga om kosten hade jag
verkligen alla odds emot mig. Jag hade försökt att "ta mig i kragen" sååå många gånger
förut... bara för att misslyckas, få ännu sämre självförtroende, tröstäta och öka allt mer
i vikt.
Vid tröskeln till mitt hälsoäventyr hade jag varit sjukskriven för utbrändhet en längre tid,
jag var ett (förvisso lyckosamt) offer för ett bombattentat och jag hade till råga på allt fått
reda på att mitt blodtryck och mina kolesterolvärden befann sig "bortom all kritik". Mmm,
det var så min läkare uttryckte det. Och för att strö lite extra krydda på moset kan jag
även nämna att jag var sockerpundarnas konung! Jag var så beroende att jag kunde vakna
av att jag i sömnen försökte halsa en flaska sirap!? Skräckfilmsscenario!
Om jag, som kånkade på DET hemska bagaget, kan lyckas med en hälsoförändring, då
kan som sagt ALLA göra det, dvs. om viljan finns. Finns den inte så skit i det! Finns den
så lyckas!
En annan anledning till att jag lägger ut träningsbilder och blogginlägg på internet är att
om mina planer och förehavanden blir offentliga så kan jag inte slarva! Min stolthet tolererar
INTE att jag viker ner mig inför allas ögon. Jag vill att andra ska tycka att jag är bra, så
löjlig är jag ;)
Jag tilldelades ju också världens gladaste, mest positiva, envisa och kompetenta (och
snyggaste) personliga tränare. Jag tänkte nästan direkt att - "över min döda kropp att jag
ska göra henne besviken! Jag vill att hon ska tycka att jag är bra!"
Ja, det är klart att jag är medveten om att det ska vara för sin egen skull som man vill
lyckas, men så där i början när jag tvekade, tvivlade och inte visste riktigt vad jag ville, då
var det den bästa PTn jag kunde få! För i takt med att jag mådde allt bättre så insåg jag
att det var för min egen skull som jag tränade. Det var den bästa psykmedicinen jag
kunde ge till mig själv! = EUFORI! Sedan upptäckte jag ju att min PT även fortsatt var
den bästa jag kunde få eftersom hon är så duktig på det här med kost. Ja, oj vad jag
har lärt mig mycket av henne! Nu, efter 36 PT-pass känns det som om hon är en nära
vän. TACK Elli!
För ett år sedan, vid den här tiden, föraktade jag mig själv. Anledningarna var så oerhört
många att jag inte får plats med dem här.
Idag är jag tvärtom stolt som en tupp! Jag är nöjd med min prestation!
Det är inte alla som har mäktat med att resa sig efter de käftsmällar jag har fått i livet.
Efter all utmattande värk och mental härdsmälta.
Jag har därutöver tagit ett extra kliv... mot framgången!
Så låt mig få trotsa allt vad Jantelag och skryt heter för att istället slå mig för bröstet
(likt apornas konung Tarzan) och utropa... JAG ÄR TA MEJ FAN BRA!
Idag är jag rörligare, lättare, snabbare, psykiskt välmående, mer positiv och har utvecklat
ett enormt "pannben". Åtminstone i träningssituationer är jag oerhört mentalt stark.
Jag GER MIG INTE!
MEN, märk väl, min resa har bara börjat och den kommer att fortgå till den dagen jag
grävs ner i marken. Kvar på min mållista finns så många punkter!
Jens Svensson