Jag minns att jag fick en helt annan syn än mina vänner på vad "manlighet" innebar.
Om längtan efter barn...
Jag började min karriär som pedagog på en småbarnsavdelning.
Året var 1992 och jag var bara 21 år.
För att vi ska få en rättvis bild av hur samhället såg ut då kan jag nämna att ett blodigt krig rasade i forna Jugosalvien, att en maskerad man som kallades för lasermannen sköt på invandrare i Stockholm, att kalla kriget äntligen nådde ett slut tack vare Rysslands president Boris Jeltsin, att Kina skrev på ett avtal där man lovade att aldrig mer använda kärnvapen, att apartheid blev ett minne blott i Sydafrika, att Sverige blev världsmästare i ishockey för sjätte gången, att Tjeckoslovakien blev Tjeckien och Slovakien, att svenske Stefan Edberg vann US Open i tennis, att Bill Clinton blev president i USA och att Falu koppargruva lades ner efter att ha varit verksam i 800 år.
Ja, det var för trettio år sedan och jag var en pigg och nyfiken ung man som lärde mig mycket om... kärlek.
På småbarnsavdelningen gick livet sin gilla gång. Jag bytte 18 blöjor om dagen, matade, sövde och väckte.
Det var när jag satt i soffan med en bäbis på varje arm och nynnade på Alice Tegnérs "Sov du lilla videung" som jag en dag fullständigt överväldigades av känslor av ömhet och tillgivenhet. De kom som blixtar från klar himmel. Mitt syfte var att väcka de små liven lugnt och försiktigt efter deras lunchsömn. När de plötsligt öppnade ögonen och log mot mig... rämnade min ungdomstid och allt som jag trodde var viktigt för mig, föll i glömska.
Jag lade allt vad datorspel, vilda fester och omognad hette på hyllan och började planera för en egen familj. Jag ville ha egna barn! Jag blev vuxen. Jag minns att jag fick en helt annan syn än mina vänner på vad "manlighet" innebar. Medan de körde sin machojargong om hur många öl de kunde häva, hur tungt de kunde lyfta på gymmet, hur många tjejer de kunde ragga upp på krogen hävdade jag att man inte kunde kalla sig för man innan man klarade av att ta hand om en familj. Att sköta små barn. Visst, de tittade på mig som om jag var en alien från yttre rymden. Men det struntade jag i.
Att jag sedan aldrig fick några egna barn är en annan historia och så här i efterhand ytterst beklagligt. Låt oss säga att jag satsade på "fel häst" 😉.
I år är det som sagt 30 år sedan jag började min bana som pedagog. Jag har varit med om så otroligt mycket i arbetet tillsammans med barn och ungdomar, men starkast lyser minnets stjärna över den där soffan på småbarnsavdelningen 1992.
Jag har passat på att hålla mig framme när släkt och vänner fått tillökning. Och de har häpnat över hur vant jag håller i de små bäbisarna och över kontakten jag får med dem. Det är yrkesvanan, brukar jag säga. Men det är förstås mer än så. Det handlar om en ren och skär längtan efter egna barn, om ett stort tomrum i mitt bröst som aldrig fylldes... som aldrig kommer att fyllas.
Jag började min karriär som pedagog på en småbarnsavdelning.
Året var 1992 och jag var bara 21 år.
För att vi ska få en rättvis bild av hur samhället såg ut då kan jag nämna att ett blodigt krig rasade i forna Jugosalvien, att en maskerad man som kallades för lasermannen sköt på invandrare i Stockholm, att kalla kriget äntligen nådde ett slut tack vare Rysslands president Boris Jeltsin, att Kina skrev på ett avtal där man lovade att aldrig mer använda kärnvapen, att apartheid blev ett minne blott i Sydafrika, att Sverige blev världsmästare i ishockey för sjätte gången, att Tjeckoslovakien blev Tjeckien och Slovakien, att svenske Stefan Edberg vann US Open i tennis, att Bill Clinton blev president i USA och att Falu koppargruva lades ner efter att ha varit verksam i 800 år.
Ja, det var för trettio år sedan och jag var en pigg och nyfiken ung man som lärde mig mycket om... kärlek.
På småbarnsavdelningen gick livet sin gilla gång. Jag bytte 18 blöjor om dagen, matade, sövde och väckte.
Det var när jag satt i soffan med en bäbis på varje arm och nynnade på Alice Tegnérs "Sov du lilla videung" som jag en dag fullständigt överväldigades av känslor av ömhet och tillgivenhet. De kom som blixtar från klar himmel. Mitt syfte var att väcka de små liven lugnt och försiktigt efter deras lunchsömn. När de plötsligt öppnade ögonen och log mot mig... rämnade min ungdomstid och allt som jag trodde var viktigt för mig, föll i glömska.
Jag lade allt vad datorspel, vilda fester och omognad hette på hyllan och började planera för en egen familj. Jag ville ha egna barn! Jag blev vuxen. Jag minns att jag fick en helt annan syn än mina vänner på vad "manlighet" innebar. Medan de körde sin machojargong om hur många öl de kunde häva, hur tungt de kunde lyfta på gymmet, hur många tjejer de kunde ragga upp på krogen hävdade jag att man inte kunde kalla sig för man innan man klarade av att ta hand om en familj. Att sköta små barn. Visst, de tittade på mig som om jag var en alien från yttre rymden. Men det struntade jag i.
Jag 1992
Att jag sedan aldrig fick några egna barn är en annan historia och så här i efterhand ytterst beklagligt. Låt oss säga att jag satsade på "fel häst" 😉.
I år är det som sagt 30 år sedan jag började min bana som pedagog. Jag har varit med om så otroligt mycket i arbetet tillsammans med barn och ungdomar, men starkast lyser minnets stjärna över den där soffan på småbarnsavdelningen 1992.
Jag har passat på att hålla mig framme när släkt och vänner fått tillökning. Och de har häpnat över hur vant jag håller i de små bäbisarna och över kontakten jag får med dem. Det är yrkesvanan, brukar jag säga. Men det är förstås mer än så. Det handlar om en ren och skär längtan efter egna barn, om ett stort tomrum i mitt bröst som aldrig fylldes... som aldrig kommer att fyllas.
Här och nu...
Klockan är tjugo minuter i sju om morgonen och jag sitter på post framför min bloggdator i köket.
Winnerbäck sjunger om att han sparkar löv vid Årstaviken med sina barn.
Mina burfåglar "kvittrar med" i refrängen, "när Stockholm kysser mig på kinden".
Säga vad man vill om de små fjäderfäna som sprider frön och dun över hela mitt kök, men ett visst sällskap är de. I love them.
Om en stund ska jag ta en promenad i morgonmörkret. Jag brukar vandra längs med ån på Strandpromenaden mellan Tannefors slussar och Nykvarn.
Vi får se när gryningen anländer, hur dagen läggs i ljus och vad den har med sig i bagaget.
Var rädda om er
Jens Svensson
Klockan är tjugo minuter i sju om morgonen och jag sitter på post framför min bloggdator i köket.
Winnerbäck sjunger om att han sparkar löv vid Årstaviken med sina barn.
Mina burfåglar "kvittrar med" i refrängen, "när Stockholm kysser mig på kinden".
Säga vad man vill om de små fjäderfäna som sprider frön och dun över hela mitt kök, men ett visst sällskap är de. I love them.
Om en stund ska jag ta en promenad i morgonmörkret. Jag brukar vandra längs med ån på Strandpromenaden mellan Tannefors slussar och Nykvarn.
Vi får se när gryningen anländer, hur dagen läggs i ljus och vad den har med sig i bagaget.
Var rädda om er
Jens Svensson