Allmänt

Besvikelse...

Det var ingen nyhet, jag visste redan att kosten är A och O om man vill behålla
formen. Ändå har jag börjat slarva lite, tyvärr. Jag förstår inte hur det har gått till!?
MEN, det har uppenbarligen gått till.
Jag brukar inte utföra mina projekt halvhjärtat utan snarare gå "all in" och ge ALLT!
Men, den här gången lurade jag mig själv när jag stod inför utmaningen att bygga
muskler.

Min PT framhöll nu vikten av att äta ordentligt före och efter styrketräningen.
Jag som undvikit kolhydrater och tappat hela 30 kg, stod nu inför utmaningen att
börja äta rejält igen. Jag tog denna uppmaning lite för bokstavligt och som ett
klartecken till att äta ohejdat. Hinkvis med färska dadlar och potatis med tjocka
såser har sökt sin väg ner till magen som har utvidgats igen.
Jag har gått från midjemåttet 97 cm till 104. DET är INTE okej!
Visserligen har jag inte ökat mer i vikt än den muskelmassa som påvisades
under senaste invägningen. Jag väger fortfarande 90 kg och mina muskler har
blivit ordentligt synliga nu. Men, jag är chockad och för första gången på länge,
rejält besviken på mig själv.
 
Det är en balansgång att träna hårt (jag styrketränar fyra gånger i veckan och
försöker bränna övriga dagar) och ändå inte äta för mycket.
Kroppen fullständigt SKRIKER efter mat.
Ja, jag vet att vilan är viktig också. Mycket viktig.
Idag har jag vilat, men ändå bränt, eftersom jag har gått en riktigt lång promenad
på 14000 steg.

Från och med idag ska jag strama åt, dvs. jag ska börja att laga mat varje dag
igen och undvika såser och dadlar. Jag är ju tyvärr den där beroendetypen
som inte kan äta tre dadlar utan måste äta upp hela kartongen med 50 stycken
i direkt. Allt som smakar sött tenderar att bli på toook för mycket. Av den
anledningen bör jag undvika det söta helt. 

Jag har fortfarande inte inmundigat något tillsatt socker, alkohol eller mättade
fetter som i pommes och chips. Jag äter med andra ord inte snacks, godis
eller bakverk, bara naturliga ting som frukt och grönsaker. 
Dessutom har jag ökat mitt dagliga stegmål från 10 000 till 12 000 och har 
än så länge lyckats med det. 
 
Kanske lider jag lite psykiskt av Corona-hysterin också och tröstäter på
grund av den? Det där förbannade viruset var inte vad jag behövde efter
den miserabla perioden av översvämningar, svek, stölder, bombattentat
och utbrändhet. Jag hade ju precis fått upp näsan över vattenytan igen!
Men, jag tycker ändå att jag har försökt att hålla lågan vid liv och kämpat
på. Ja då, jag vet att det låter egocentriskt att ynka mig över Corona-hotet
när över 2000 människor faktiskt har dött pga det. Jag har ju ännu livet i
behåll.
Samtidigt kan jag bara utgå från mig själv och min egen situation...
och min situation är nu den att SKÄRPNING krävs! 
Nu laddar jag om! Watch me!

Jens