Likt martallen på den karga klippan...
Ja, visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas
i det frusna bitterbleka?
Inledningen på Karin Boyes berömda dikt från 1935 skvallrar lite om vad många av oss känner under våren. Inte minst författaren själv. Karin tog sitt liv våren 1941.
När allt det kalla, mörka och begränsande viker hädan och ger plats för liv och ljus, mår många människor dåligt. Detta trots att vi har gått och räknat ner och längtat efter lådingstiden allt sedan i oktober. Två av mina närmaste vänner lider av vårdepression. Mina tankar går till er och ni har såklart mitt fulla stöd. Jag finns här närhelst ni behöver mig... GLÖM ALDRIG DET! 💕
Det kan kanske anses en aning egocentriskt att skriva om det nu, om hur jag själv mår? Jag menar i kontrast till detta florerande missmod? Jag har dock haft min tid, min beskärda del av Helvetet och nu när jag är i form kan jag således vara ett stöd.
För jag är verkligen i form både mentalt och fysiskt, särskilt mentalt. Jag har fortfarande en ganska lång bit kvar på min hälsoresa innan jag kan slå mig för bröstet och likt Tarzan skrika ut min styrka ;) Aeeaaaeeeaaah! Fast ett litet glädjeskrik
kan det nog bli om jag anstränger mig... Aeeeah! Ja, för jag blir allt rörligare och stabilare i ryggen för var dag som går.
Det finns de som tycker att jag är en kämpe med ett stålstöpt pannben. Men det är egentligen inte sant. I själva verket är jag en feg latmask med flyktbeteende. Visst, jag är envis som en åsna (det har jag fått från min mor) och kan tjura till ordentligt. DET är en fördel när man ska resa sig igen och åter greppa vikterna på gymmet. -"Fight me!!" liksom.
Den verkliga anledningen till att jag gång på gång mäktar med att "ta nya tag" och stå emot livets lynniga stormvindar, som en gammal martall på den karga klippan, är förstås mitt gym och personalen där. Vännerna på Firstclass spelar också en väldigt stor roll. Den personliga tränarens kompetens, tro och positiva inställning i kombination med all kärlek och det stöd man får från kompisgänget, gör verkligen susen!
Jag har nu en lång period av rolig och välgörande träning bakom mig. Så lång att jag i går tog en välförtjänt paus och ägnade mig åt vardagssysslor istället. Det är inte ofta jag kan lämna min arbetsplats redan kl. 12, men i går kunde jag göra det och
passade därför på att smida när tidsjärnet var upphettat. På Stadium köpte jag två par nya träningsbyxor av min PT Ida som jobbar där. Eller jobbade där kanske jag ska skriva nu, för från och med maj månad kommer hon att bli "heltidare" på gymmet.
Jag klippte mig också i går och åt en kebabsallad på Hakepi. När jag kom hem städade jag lägenheten, diskade och tvättade. Oooo vad det känns skönt att ha hunnit med mer än bara jobb och träning :)
Om en stund kommer min syster för att hämta upp mig, vi ska besöka vår gamla mor på Gottfridsbergs gård. Jag funderar också på att köpa mig ett par nya vardagsbrallor i eftermiddag, vi får se om jag hinner.
I kväll hoppas jag att vi ses nere vid Stångån. Valborgseldarna ska åter tändas på flytflottarna vid Hawaii.
Ha nu en riktigt skön Valborgsmässoafton och håll inte bara majelden brinnande utan även din egen låga!
Kramar från Jens
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas
i det frusna bitterbleka?
Inledningen på Karin Boyes berömda dikt från 1935 skvallrar lite om vad många av oss känner under våren. Inte minst författaren själv. Karin tog sitt liv våren 1941.
När allt det kalla, mörka och begränsande viker hädan och ger plats för liv och ljus, mår många människor dåligt. Detta trots att vi har gått och räknat ner och längtat efter lådingstiden allt sedan i oktober. Två av mina närmaste vänner lider av vårdepression. Mina tankar går till er och ni har såklart mitt fulla stöd. Jag finns här närhelst ni behöver mig... GLÖM ALDRIG DET! 💕
Det finns de som tycker att jag är en kämpe med ett stålstöpt pannben. Men det är egentligen inte sant. I själva verket är jag en feg latmask med flyktbeteende. Visst, jag är envis som en åsna (det har jag fått från min mor) och kan tjura till ordentligt. DET är en fördel när man ska resa sig igen och åter greppa vikterna på gymmet. -"Fight me!!" liksom.
Den verkliga anledningen till att jag gång på gång mäktar med att "ta nya tag" och stå emot livets lynniga stormvindar, som en gammal martall på den karga klippan, är förstås mitt gym och personalen där. Vännerna på Firstclass spelar också en väldigt stor roll. Den personliga tränarens kompetens, tro och positiva inställning i kombination med all kärlek och det stöd man får från kompisgänget, gör verkligen susen!
I kväll hoppas jag att vi ses nere vid Stångån. Valborgseldarna ska åter tändas på flytflottarna vid Hawaii.
Ha nu en riktigt skön Valborgsmässoafton och håll inte bara majelden brinnande utan även din egen låga!
Kramar från Jens