Min definition av Helvetet och dess förtärande skärseld, är inte till närmelsevis i paritet med det jag har upplevt under dessa mörka semesterdagar.
Min definition av Helvetet och dess förtärande skärseld, är inte till närmelsevis i
paritet med det jag har upplevt under dessa mörka semesterdagar.
All smärta, all ångest... har nästan tagit livet av mig. Mitt psyke har fått sig en
ordentlig "knäck".
Jag har linkat omkring i min lägenhet, tagit små försiktiga myrsteg så att jag
inte har riskerat att svimma av värken. Jag har inte kunnat sitta, inte ligga eller
ens stå still.
I början, alldeles efter olyckshändelsen, var jag vaken i fyra dygn. Jag vet det
eftersom jag inte vågade lägga mig ner. Jag bara gick omkring och tittade på
klockan. Väntade på att få ta nästa dos av smärtstillande och muskelavslappnande.
När jag började hallucinera, se små tecknade filmer spela upp sig på mina tapeter
förstod jag att jag var tvungen att lägga mig ner och försöka slappna av.
Ja, det har varit ett rent Helvete.
När man har så obeskrivligt ont i ländryggen att man knappt kan sköta sina behov,
när den torterande smärtan får hjärtat att galoppera, andetagen att bli ytliga
och när man lever i ständig skräck för att förlora medvetandet i sin ensamhet...
då är det inget vidare att leva. Nej, faktiskt inte.
Mina vänner har inte riktigt förstått vidden av min skada utan har frågat om jag ändå
inte ska komma och träna lite? "Jens, du kan väl köra lite crosstrainer? Eller komma till
gymmet och snacka lite skit åtminstone?" Några vänner har frågat om jag är sur för
något.
"Vad är det som är fel? Du som brukar prata så mycket och vara så glad och öppen!?"
Nej, jag säger ingenting om det. Jag tycker inte ens något, för det är inte lätt att
sätta sig in det jag har upplevt. Det begär jag verkligen inte att någon ska kunna göra.
Häromdagen släppte värken i ländryggen och musklerna slappnade av... vilket fick
som följd att jag drabbades av ryggskott i trakten kring skulderbladen istället.
Ett rejält ryggskott som kändes till den så milda grad att jag först trodde att ett revben
hade gått sönder, eller att jag hade drabbats av en propp i lungan. Men det var ändå
en ljuvlig upplevelse! Jag jublade nästan av lycka för att ländryggen hade blivit bättre.
Tack gode Gud i himlen!
Idag kan jag sitta ner igen, av den anledningen bloggar jag igen.
Jag ska försöka att sluta med muskelavslappnande idag också för den medicinen
gör att jag inte har någon som helst stadga i kroppen. Jag känner mig svag och
"sladdrig" och det pirrar i varenda muskel.
Ja, jag är på väg tillbaka nu, tillbaka till livet igen.
Det jag har haft emot mig under den här tiden är min S-formade ryggrad (skolios)
som jag har haft sedan födseln. Jag har också ett gammalt diskbråck från
handbollskarriären som man aldrig har velat operera. En trafikolycka 1998 medförde
också ett antal kotkompressioner. Men jag har också haft hjälp av min fysik och alla
de muskler jag har byggt under min hälsoresa och av mitt pannben. Jag har överlevt
och jag är nu, efter 20 dagar, på väg tillbaka igen.
I framtiden ska jag vara lite försiktigare och inte klanta mig när jag lyfter tungt.
Och visst, det är klart att jag skäms efter att ha varit i tidningen och skrutit om min
toppform för att veckan efter falla så långt ner i avgrunden man kan komma.
Visst gör jag det. Men... vad kan jag göra åt det?
Love U all...
Jens
paritet med det jag har upplevt under dessa mörka semesterdagar.
All smärta, all ångest... har nästan tagit livet av mig. Mitt psyke har fått sig en
ordentlig "knäck".
Jag har linkat omkring i min lägenhet, tagit små försiktiga myrsteg så att jag
inte har riskerat att svimma av värken. Jag har inte kunnat sitta, inte ligga eller
ens stå still.
I början, alldeles efter olyckshändelsen, var jag vaken i fyra dygn. Jag vet det
eftersom jag inte vågade lägga mig ner. Jag bara gick omkring och tittade på
klockan. Väntade på att få ta nästa dos av smärtstillande och muskelavslappnande.
När jag började hallucinera, se små tecknade filmer spela upp sig på mina tapeter
förstod jag att jag var tvungen att lägga mig ner och försöka slappna av.
Ja, det har varit ett rent Helvete.
När man har så obeskrivligt ont i ländryggen att man knappt kan sköta sina behov,
när den torterande smärtan får hjärtat att galoppera, andetagen att bli ytliga
och när man lever i ständig skräck för att förlora medvetandet i sin ensamhet...
då är det inget vidare att leva. Nej, faktiskt inte.
Mina vänner har inte riktigt förstått vidden av min skada utan har frågat om jag ändå
inte ska komma och träna lite? "Jens, du kan väl köra lite crosstrainer? Eller komma till
gymmet och snacka lite skit åtminstone?" Några vänner har frågat om jag är sur för
något.
"Vad är det som är fel? Du som brukar prata så mycket och vara så glad och öppen!?"
Nej, jag säger ingenting om det. Jag tycker inte ens något, för det är inte lätt att
sätta sig in det jag har upplevt. Det begär jag verkligen inte att någon ska kunna göra.
Häromdagen släppte värken i ländryggen och musklerna slappnade av... vilket fick
som följd att jag drabbades av ryggskott i trakten kring skulderbladen istället.
Ett rejält ryggskott som kändes till den så milda grad att jag först trodde att ett revben
hade gått sönder, eller att jag hade drabbats av en propp i lungan. Men det var ändå
en ljuvlig upplevelse! Jag jublade nästan av lycka för att ländryggen hade blivit bättre.
Tack gode Gud i himlen!
Idag kan jag sitta ner igen, av den anledningen bloggar jag igen.
Jag ska försöka att sluta med muskelavslappnande idag också för den medicinen
gör att jag inte har någon som helst stadga i kroppen. Jag känner mig svag och
"sladdrig" och det pirrar i varenda muskel.
Ja, jag är på väg tillbaka nu, tillbaka till livet igen.
Det jag har haft emot mig under den här tiden är min S-formade ryggrad (skolios)
som jag har haft sedan födseln. Jag har också ett gammalt diskbråck från
handbollskarriären som man aldrig har velat operera. En trafikolycka 1998 medförde
också ett antal kotkompressioner. Men jag har också haft hjälp av min fysik och alla
de muskler jag har byggt under min hälsoresa och av mitt pannben. Jag har överlevt
och jag är nu, efter 20 dagar, på väg tillbaka igen.
I framtiden ska jag vara lite försiktigare och inte klanta mig när jag lyfter tungt.
Och visst, det är klart att jag skäms efter att ha varit i tidningen och skrutit om min
toppform för att veckan efter falla så långt ner i avgrunden man kan komma.
Visst gör jag det. Men... vad kan jag göra åt det?
Love U all...
Jens