Kontrasten blev så stor när jag gick från toppform till vrak.
Regnet fullständigt vräker ner och har så gjort i många timmar nu. "Förstå-sig-påarna" proklamerar att det är viktigt för naturen och för grundvattenståndet. De har förmodligen rätt. Mer regn åt naturen!
Jag har inte heller någonting emot oväder utan tyckte enbart att det var mysigt när blixtarna ljungade över himlen i går kväll. Östergötland trakterades nämligen med något så ovanligt som ett rejält åskväder. Då låg jag sedan tre dagar tillbaka i sängen med en för mig ganska annorlunda åkomma.
I onsdags kväll drabbades jag av feber och utslag i ansiktet. Det sved, kliade och brände, och kroppstemperaturen rusade upp till nära nog 39 grader. Samtidigt började det göra ont i magen.
Jag hann diagnostisera mig med såväl matallergi som rosfeber (hypokondriker.se) innan jag förstod att det måste vara en bacill. Utslagen i ansiktet har förmodligen med mitt psykiska måeende att göra.
Även om det tar emot att nämna det så mår jag inte särskilt bra just nu.
Allt sedan den fruktansvärda ryggskadan som jag råkade ut för sommaren 2021 har jag haft svårt att ta steget ut på banan igen. Jag antar att de där 16 veckorna på rygg gjorde mig lite galen.
Kontrasten blev så stor när jag gick från toppform till vrak.
Egentligen har jag ingenting att gnälla över. Jag är vid relativt god hälsa, jag har ett bra jobb, många vänner och en stor familj. Ändå överväldigas jag ibland av en enorm tomhetskänsla. En känsla av att ingenting spelar någon som helst roll. Allt är liksom meningslöst. Jag har med hjälp av expertisen och mina egna aningar kommit fram till att jag saknar en livskamrat och egna barn. Mitt enda mål med livet har sedan 16-års åldern varit att gänga mig och skaffa barn. Jag har alltså misslyckats med det enda målet jag haft i den här världen.
DET är förmodligen anledningen till mitt vacklande självförtroende, eksemen i ansiktet och känslan av tomhet.
Blir det bättre av att jag tröstäter och gräver ner mig? Blir jag mer attraktiv på "marknaden" som fet och nedstämd? Svaret är naturligtvis NEJ! Således är min flyktväg destruktiv och ter sig enbart som ett självbestraffande.
Jag behöver ta mig ur det här galna tillståndet och börja tänka positivt igen. Som jag gjorde för bara drygt ett år sedan. Just nu vet jag inte hur det ska gå till, för jag har varken motivationen eller orken. Jag vet bara att jag måste...
Låt oss lämna min självupptagenhet och fokusera på något annat istället. Som... den närmaste framtiden tex. Vad har den att bjuda på? Jo, Spinningklubben ska ha ett nytt tema i september, jag behöver skjuta en hel del för att mina licenser ska beviljas på nytt och familjen Hellström-Svensson ska ha tillökning. DET borde vara någonting att glädjas åt, eller hur?
Var rädda om varandra
Jens
Jag har inte heller någonting emot oväder utan tyckte enbart att det var mysigt när blixtarna ljungade över himlen i går kväll. Östergötland trakterades nämligen med något så ovanligt som ett rejält åskväder. Då låg jag sedan tre dagar tillbaka i sängen med en för mig ganska annorlunda åkomma.
I onsdags kväll drabbades jag av feber och utslag i ansiktet. Det sved, kliade och brände, och kroppstemperaturen rusade upp till nära nog 39 grader. Samtidigt började det göra ont i magen.
Jag hann diagnostisera mig med såväl matallergi som rosfeber (hypokondriker.se) innan jag förstod att det måste vara en bacill. Utslagen i ansiktet har förmodligen med mitt psykiska måeende att göra.
Även om det tar emot att nämna det så mår jag inte särskilt bra just nu.
Allt sedan den fruktansvärda ryggskadan som jag råkade ut för sommaren 2021 har jag haft svårt att ta steget ut på banan igen. Jag antar att de där 16 veckorna på rygg gjorde mig lite galen.
Kontrasten blev så stor när jag gick från toppform till vrak.
Egentligen har jag ingenting att gnälla över. Jag är vid relativt god hälsa, jag har ett bra jobb, många vänner och en stor familj. Ändå överväldigas jag ibland av en enorm tomhetskänsla. En känsla av att ingenting spelar någon som helst roll. Allt är liksom meningslöst. Jag har med hjälp av expertisen och mina egna aningar kommit fram till att jag saknar en livskamrat och egna barn. Mitt enda mål med livet har sedan 16-års åldern varit att gänga mig och skaffa barn. Jag har alltså misslyckats med det enda målet jag haft i den här världen.
DET är förmodligen anledningen till mitt vacklande självförtroende, eksemen i ansiktet och känslan av tomhet.
Blir det bättre av att jag tröstäter och gräver ner mig? Blir jag mer attraktiv på "marknaden" som fet och nedstämd? Svaret är naturligtvis NEJ! Således är min flyktväg destruktiv och ter sig enbart som ett självbestraffande.
Jag behöver ta mig ur det här galna tillståndet och börja tänka positivt igen. Som jag gjorde för bara drygt ett år sedan. Just nu vet jag inte hur det ska gå till, för jag har varken motivationen eller orken. Jag vet bara att jag måste...
Låt oss lämna min självupptagenhet och fokusera på något annat istället. Som... den närmaste framtiden tex. Vad har den att bjuda på? Jo, Spinningklubben ska ha ett nytt tema i september, jag behöver skjuta en hel del för att mina licenser ska beviljas på nytt och familjen Hellström-Svensson ska ha tillökning. DET borde vara någonting att glädjas åt, eller hur?
Var rädda om varandra
Jens