jenshalsoresa.blogg.se

Jag sitter och lyssnar till olika pepplåtar. Nej, det är inte det samma som träningsmusik.
En pepplåt ska ha förmågan att slå latmasken på käften och dra mig upp ur soffan när

jag tvekar som mest. Jag ska fyllas av hjältemod och en känsla av "jävlar-anamma".

När jag spelade handboll och var i behov av att "tända till" fungerade Survivors gamla

slagdänga "The eye of the tiger" allra bäst. Nu mera är det låtar som det pampiga

ledmotivet till "Last of the mohicans" eller något annat storslaget filmtema, som har
störst inverkan på mig. Väl på plats inom gymmets fyra väggar brukar det bli
Iron Maiden, Judas priest eller någon annan hård men ändå melodiös metalgrupp

from the 80th.

Musiken har visat sig vara viktigare än vad jag trodde från början, när jag stod inför

utmaningen att göra comeback i träningssammanhang. Förr var jag bara en

musikintresserad tonåring med freestylen runt midjan, nu däremot fyller tongångarna

en större funktion. Nu när min dumdristiga envishet är så mycket större än kapaciteten.

 

I dag tex. hade jag tänkt att genomföra ett tufft styrkepass som uppvärmning, innan

löpgruppen tar sin början vid 17-tiden. Ja, jag var ytterst nära att bege mig till gymmet

nyss och att sätta planen i verket. Men så drabbades jag tack och lov av en sekunds

eftertänksamhet... och mindes hur jag kände mig efter förra löppasset.

Då var det andra gången på 22 år som jag hade lyckats springa en längre sträcka utan

att stanna, och den sista kilometern dessutom i brant uppförbacke.

Det tar emot att erkänna det, men jag var så slut efteråt att jag inte kunde träna på två

dagar!?

DET chokerade mig en aning. Jag hade ju 12 månaders kontinuerlig styrketräning,

spinning och diverse passaktiviteter bakom mig. Ja, t om. 36 tuffa PT-pass varefter jag

nästan dog tröttdöden varje gång!?

Jag hade också precis fått höra att min fysik var i paritet med en tjugoårings, efter diverse

tester på vårdcentralen.

 

Ja, det verkar vara någonting "i en klass för sig" att löpträna. Särskilt när du inte har

kunnat springa sedan 1998, till en början på grund av olika skador och senare för att

du hade en alldeles för tung kropp. Det är kanske inte det lättaste att sätta kroppen i

gungning efter det? I en halvmil? 

Glädjen, när jag insåg att jag faktiskt kunde jogga igen, i 5 km utan att stanna,

överskuggade dock allting annat. Den glädjen vill jag uppleva igen! Och igen... och igen! :) 

SÅ, när jag drabbades av den där plötsliga insikten, under den där sekunden av

eftertänksamhet alldeles nyss, så gjorde jag valet att äta ordentligt och att vila inför

dagens löpning istället. Jag har ju trots allt två styrkepass bakom mig den här veckan.

 

Vad jag än har intalat mig själv att mitt viktigaste mål är, tycks vikten vara det jag

fokuserar mest på. Jag vill inte bli en tjockis igen! Inte på några villkor! Det får vara på

bekostnaden av uteblivna muskler, taskig kondition ja, what ever! Vikten är av största

vikt ;) I dag väger jag förresten 88,9 kg. Jag är sååå nöjd!

 

Det konstiga är att det är de som verkligen skulle behöva komma igång med träningen,

de överviktiga personerna i min omgivning, som tycker att jag överdriver.

Det är de som aldrig vill höra talas om min träning eller som har saker att "klanka ner på".

Jens, du måste ju leva också, hitta en balans! Jo, tjena! Som om NI skulle ha hittat

balansen då eller? Det är faktiskt NU som JAG lever livet för första gången på riktigt

länge! Och jag gör det som en lättare och gladare person. Och jag har KÄMPAT för det! 

Fast... det är kanske inte så konstigt? Det är klart att det är ett känsligt ämne för dem.

Men ändå. När jag var i deras storlek gladdes jag åt mina medmänniskors framgångar i

träningslokalen och på löparbanan. Ja, jag drev ju för helsike en sportklubb där jag

peppade folk hela tiden.

Det kanske har med den där klassiska avundsjukan att göra?

Jag har ju aldrig lidit av den.
När jag var som tyngst (114 kg), men ändå skaffade sponsorer åt sportklubben, anmälde

oss till olika evenemang, stannade en hel dag med laget under Spin of hope för att serva

och peppa... då fick jag höra "från ett håll" att det minsann vore bättre om jag hade varit

en ledare som var i form istället och som sprang först i löparspåret, som ett gott exempel. 

Nu när jag håller på att bli den där ledaren, har det tystnat fullständigt från det där "hållet" ;)
Ha ha ha ha! 😂

 

Nåja, nu ska jag aktivera lite peppmusik. Snart är det dags för löpgruppen i Johannelund.

Go go goooo Jens!