Mitt i den tid som jag avskyr som pesten verkar jag återfödas...
Let me talk about love, son.
Once upon a time there was a little boy...
Från filmen "And then they die".
Det året var väl omtalat hos domedagsprofeterna och framtidsforskarna. Olyckskorpen Nostredamus hade målat upp en hel rad skräckscenarion som aldrig inträffade. Inte minst bidrog syntgruppen Eurythmics och den prisade författaren George Orwell till den allmänna hysterin. Mig gick dock alla farhågor och konspirationsteorier obemärkt förbi. Jag var bara tretton år och levde enbart för handboll och tjejer.
En magisk Midsommarnatt 1984, någonstans i södra Östergötland, på en plats där hundratals bönder hade stupat under konflikten mellan Gustav Eriksson och Nils Dacke, inträffade något som förmodligen kommer att följa mig ner i graven.
Där plockade jag rätt antal- och rätt sorters örter, under tystnad. Eller tystnad förresten, JAG höll käft men sommarnattens småfåglar - gulsparvar, koltrastar och lövsångare, bidrog med en stilla konsert.
Jag klev över de gärdesgårdar som rekommenderades i de gamla skrifterna och placerade buketten under min huvudkudde. Ja, jag vet att det var en udda handling av en ung grabb, men jag var romantiskt lagd redan då och intresserad av kulturhistoria. Kanske var jag bara nyfiken?
Under natten rullades en film upp på mina näthinnors bioduk, en film där jag åkte motorcykel med mitt gäng. Uppe på himlen bland de bomullslika cumulusmolnen tog konturerna av ett ansikte form. Där hängde hon, likt den leende solen i Teletubbies Show. Anna Linnea. Men det skulle dröja två år innan jag träffade henne i verkligheten. Någonstans i Vallarondellen ramlade en annan tjej av hästen. Jag parkerade min båge och föll på knä bredvid henne. Jag tog av mig mina motorcykelhandskar och kände efter pulsslag på hennes hals. Där låg hon, Ann-Sofie Elisabet som skulle komma att bli min fru. Det skulle dock dröja fyra år innan jag sprang ihop med henne i S:t Larsskolans korridorer.
Once upon a time there was a little boy...
Från filmen "And then they die".
Det året var väl omtalat hos domedagsprofeterna och framtidsforskarna. Olyckskorpen Nostredamus hade målat upp en hel rad skräckscenarion som aldrig inträffade. Inte minst bidrog syntgruppen Eurythmics och den prisade författaren George Orwell till den allmänna hysterin. Mig gick dock alla farhågor och konspirationsteorier obemärkt förbi. Jag var bara tretton år och levde enbart för handboll och tjejer.
En magisk Midsommarnatt 1984, någonstans i södra Östergötland, på en plats där hundratals bönder hade stupat under konflikten mellan Gustav Eriksson och Nils Dacke, inträffade något som förmodligen kommer att följa mig ner i graven.
Där plockade jag rätt antal- och rätt sorters örter, under tystnad. Eller tystnad förresten, JAG höll käft men sommarnattens småfåglar - gulsparvar, koltrastar och lövsångare, bidrog med en stilla konsert.
Jag klev över de gärdesgårdar som rekommenderades i de gamla skrifterna och placerade buketten under min huvudkudde. Ja, jag vet att det var en udda handling av en ung grabb, men jag var romantiskt lagd redan då och intresserad av kulturhistoria. Kanske var jag bara nyfiken?
Under natten rullades en film upp på mina näthinnors bioduk, en film där jag åkte motorcykel med mitt gäng. Uppe på himlen bland de bomullslika cumulusmolnen tog konturerna av ett ansikte form. Där hängde hon, likt den leende solen i Teletubbies Show. Anna Linnea. Men det skulle dröja två år innan jag träffade henne i verkligheten. Någonstans i Vallarondellen ramlade en annan tjej av hästen. Jag parkerade min båge och föll på knä bredvid henne. Jag tog av mig mina motorcykelhandskar och kände efter pulsslag på hennes hals. Där låg hon, Ann-Sofie Elisabet som skulle komma att bli min fru. Det skulle dock dröja fyra år innan jag sprang ihop med henne i S:t Larsskolans korridorer.
Där tog drömmen slut. Den påvisade det faktum jag burit med mig i alla år nu, att jag bara kommer att ha två längre förhållanden i mitt liv. Ja, jag har i själva verket redan haft dem.
En annan sommarkväll (en något vildare variant) när jag var femton år, blev jag spådd av en sierska i ett tält på Skänninge marknad. Jag var visserligen ganska berusad av den sötsliskiga punsch som jag hade tvingat i mig för att höja upplevelsen av marknadsäventyret.
Men, jag minns att hon sa att jag skulle köpa en motorcykel på äldre dagar...
De få gånger jag har bemödat mig med att försöka tolka den där midsommardrömmen har jag kommit fram till samma slutsats. Förhållandet med Anna har alltid överglänst de få andra jag har haft i livet. Hennes lysande sol har överskuggat det mesta. I still
love her.
Äktenskapet med Ann-Sofie tog ett abrupt slut när hon var otrogen med en av mina vänner. Det dog helt enkelt. Hastigt och lustigt. Och tydligen kommer jag att köpa en motorcykel om några år. Den kommer att bli min sista kärlek i livet.
Let me talk about love, son.
Once upon a time there was a little boy
and he never became happy...
Ja, se den kärleken. Kanske är det som Thåström skaldar i sitt sjätte soloalbum?
Kärlek är för dom, dom som har tur! Och tur... det har jag inte haft på många långa år.
Men jag mår bättre nu. Ja, det gör jag faktiskt. Utmattningen och depressionen börjar så sakteliga att släppa greppet om min hals. Det verkar som om jag slipper att bli strypt av ångesten.
Det är lite konstigt faktiskt men mitt i den tid som jag brukar avsky som pesten verkar jag återfödas... I am Fågel Fenix Jens Åke! Born in ashes... for ever alone.
Äktenskapet med Ann-Sofie tog ett abrupt slut när hon var otrogen med en av mina vänner. Det dog helt enkelt. Hastigt och lustigt. Och tydligen kommer jag att köpa en motorcykel om några år. Den kommer att bli min sista kärlek i livet.
Don efter person - a Harley Davidson "Fat boy"
Let me talk about love, son.
Once upon a time there was a little boy
and he never became happy...
Ja, se den kärleken. Kanske är det som Thåström skaldar i sitt sjätte soloalbum?
Kärlek är för dom, dom som har tur! Och tur... det har jag inte haft på många långa år.
Men jag mår bättre nu. Ja, det gör jag faktiskt. Utmattningen och depressionen börjar så sakteliga att släppa greppet om min hals. Det verkar som om jag slipper att bli strypt av ångesten.
Det är lite konstigt faktiskt men mitt i den tid som jag brukar avsky som pesten verkar jag återfödas... I am Fågel Fenix Jens Åke! Born in ashes... for ever alone.