jenshalsoresa.blogg.se

Knappt två timmar återstår av innevarande år. Man kanske skulle kunna säga att år

2020 ligger på sin dödsbädd och skälver i detta nu? Så bra! 

Jag har svårt att tro att någon kommer att sörja 2020? Nej, det handlar nog snarare om

att ge det förbannade året lite hjälp på traven att gå hädan, lite aktiv dödshjälp.

Nära nog 9000 svenskar har dött i sviterna av Coronaviruset och vi som ännu är kvar

i jordelivet har fått vår frihet ytterst begränsad.

Den psykiska ohälsan i landet har ökat markant, stegrat sig som en galloperande

travhäst gjord av svåraste ångest. Som jag tidigare har nämnt här i bloggen så har SOS

Alarm fått ta emot 64 000 självmordsrelaterade samtal under Covid 19-pandemin.

Vinterhalvåret 2020 har alltså inte bara varit mörkt, spöklikt och saknat soltimmar, nej det

har varit fyllt av oro, skräck, rastlöshet, depression, restriktioner och begränsningar.

Aldrig förr har väl ett nytt år varit så välkommet... för inte kan det väl bli värre under

nästa år?

 

Det tar nästan emot att nämna hur bra jag ändå har mått under året. Det känns nästan

lite som att svära i kyrkan... fast tvärtom. Som att utstöta glädjefulla hurra-rop i det

brinnande Helvetet. Visst, jag har haft mina downs jag också, mest på grund av min

mors situation under pandemin, som tillslut ledde till att hon fick lämna sitt älskade hem

på Ådalagatan för att istället bli placerad på ålderdomshem. Det fick mig att må dåligt.

Men, förutom den incidenten har jag gått genom krisen på starka ben. Faktum är att jag

känner mig oerhört fysiskt stark just nu. I går överraskade jag mig själv på gymmet

genom att uppleva alla tyngder som lätta!? 80 kg marklyft kändes inte alls och inte

35 kg bicepscurls heller. Jag hade kunnat "persa" så det stod härliga till om jag bara

hade velat. Men, jag lade band på mig. Åren på gymmet har lärt mig att jag inte ska

slå mig för bröstet och tro att jag är Tarzan, apornas son! Det har lett till skador.

Min mentala status är även den skyhögt över vad som brukar vara normalt så här

års (och särskilt under en kris), men ändå inte lika bra som den fysiska.

Utmattningssymptomen gör sig alltjämt påminda ibland. Jag blir lätt stressad, tappar

ord och glömmer saker. Då och då händer det också att mitt självförtroende brister som

ett byxarsel och jag blir som handlingsförlamad inför de mest enkla uppgifterna.

Men i det stora hela mår jag som en prins! Och handen på hjärtat... hur många har kommit

tillbaka så snabbt, efter att ha kört pannan i väggen, som jag faktiskt gjorde?

Ja, jag vet... jag har mina positiva PTs att tacka för det och First Class gym som har blivit

ett andra hem för mig. Det finns inte en chans i världen att jag hade befunnit mig där jag

är idag, på arenan bland de starka, positiva och rörliga människorna, om inte personalen på

First Class gym hade tagit emot mig så varmt, professionellt, intresserat och medkännande,

som de gjorde.

Jag är i ärlighetens namn inte ens säker på att jag hade funnits idag utan dem. Ingen nämnd

ingen glömd.

Så ni kanske förstår min oro när röster höjs för att bomma igen gymmen nu under pandemin?

 

Under året som har gått har jag lärt mig mycket nytt om träning, kost och om mitt pannben.

Jag vet vad jag kan, vad jag är förmögen till att uträtta. Och det är inte så lite faktiskt.

Om jag som var utbränd och deprimerad och dessutom kånkar runt på en nackskada, ett

diskbråck i ryggen, artros och astma, kan utvecklas så markant som jag har gjort så kan

precis vem som helst göra det! Jag gjorde bara exakt det som min PT sa och tappade därför

30 kg inom loppet av 8-9 månader. Jag fick tillbaka livslusten och tron på mig själv.

Jag blev lättare, mer rörlig och stark som en oxe.

Om du planerar att göra en livsförändring, om du bara när en liiiiten önskan om att ta dig

i kragen... så GÖR DET NU! Du kommer INTE att ångra dig. 

Gott Nytt År! 

Jens