Allmänt

Ingen ska se mig gå ner mig!

När jag som minst förtjänar det, men mest behöver det, skriver jag nu i min sk.
träningsblogg. Syftet med det här inlägget är egentligen att peppa mig själv, men
om jag känner mig själv rätt... så kommer jag förmodligen att vara minst lika
kritisk. Min ambition är dock att vara snäll mot Jens Åke Svensson. 
Jag behöver lite snällhet i mitt liv nu, en klapp på axeln och allra helst en kram, 
Coronapandemin till trots...
 
Min Hälsoresa gick länge som på räls, spikrakt uppåt, och jag tappade de där
trettio extrakilona som tärde på mitt liv. Jag var så stolt över min prestation och
jag kände mig så friii! Länge surfade jag på framgångsvågen, högt uppe bland
molnen. Yes! Yes! Yeeees!
Men, precis som för en nysläppt fånge så kommer vardagen i kapp tillslut.
Man står där ensam, utan den personliga tränaren som piskar, peppar och höjer en
på sociala medier.
Med sig på den fortsatta livsresan har man visserligen en massa verktyg, tips och
insikter från den tid då det var som allra kämpigast, men det gäller att bruka dem
också... och att göra det rätt. 
 
Mitt första mål på resan mot välmåendet var att gå ner i vikt. Check!
Det andra målet var att bygga muskler genom att höja itensiteten i träningen och
tillföra mer proteiner i kosten. Ja, rent av att äta mer. Här önskar jag att jag kunde
skriva check! Men det vore att fara med osanning.
Visst, jag äter mycket mer kyckling, ägg och proteinpasta nu, men jag kommer
ofta till gymmet på eftermiddagen utan att ha hunnit äta mellanmål.
Jag måste se till att få det här att fungera! Frukosten, lunchen och middagen är det
däremot inget fel på.
 
På pluskontot har jag min benfasthet när det gäller att undvika onyttigheter.
Dvs. sådant man inte behöver för den direkta överlevnaden, som alkohol, godis,
bakverk, snacks och snabbmat (dadlar undantaget). Jag försöker också att ta mig
till gymmet så ofta jag bara kan och är inte rädd för att anmäla mig till nya
passutmaningar.
Snart har jag checkat in på gymmet 200 ggr sedan jag började min hälsoresa.
På pluskontot finns också min smärttålighet vars tröskel är hög, och min
prestigelöshet. Jag gör mer än gärna bort mig, särskilt om det kan höja någon
annan :) 
Jag är envis som en åsna och jag SKA lyckas med mina mål!
 
På minuskontot har jag alltjämt min mörka, destruktiva ådra som tyvärr verkar sitta
djupt ingrodd i generna. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag är aldrig nöjd med mig
själv! Nästan aldrig i alla fall. Jag har skrivit böcker, gjort tecknarjobb, stått på scenen
och spelat gitarr, vaktat handbollsmålet i 20 år, jobbat som pedagog i 30, varit chef
i datorbranchen och stf. föreståndare inom barnomsorgen, hållt föreläsningar om
IT-pedagogik och miljöarbete, varit universitetslärare i gitarrteknik och startat många
klubbar och föreningar. Men jag har aldrig varit nöjd, utan bara fokuserat på det som
inte har gått som jag har tänkt mig.
Den här dystra sidan av mig själv kan ta sig ut i flyktbeteenden, självförakt och
tröstätande. Ja, den ledde tom. till utbrändhet i fjol. 
Oojaa, min framgång under Hälsoresan har gjort att jag kan möta svårigheter på
ett mer moget och samlat sätt nu, men det händer fortfarande att jag tröstäter ett
hundratal dadlar i veckan ibland, när livet känns tufft. Det kanske inte låter så farligt
om man jämför med de flaskor whiskey, godispåsar och sockerstinna bakverk som
jag drogade mig med förr? Men, helst skulle jag slippa det här med att stoppa
något i munnen så fort jag stöter på patrull. Är det månne ett slags "napp-beteende"
från barndomen?
Det mesta av självföraktet bottnar i att jag är ensam. När man har varit singel i 16 år
är det lätt att inbilla sig att man är ful som ett monster och fullständigt oduglig.
Ingen verkar ju vilja ha mig. 16 år torde väl vara något slags rekord i ofrivillig
ensamhet?? Men, jag gräver inte ner mig längre. Jag försöker att hålla huvudet högt
och fortsätta min resa. Jag gör det om inte annat för min omgivnings skull.
Jag säger som Winnerbäck, "ingen ska se mig gå ner mig".
På minuskontot finns också svårigheten med att få till det där proteinriktiga melliset.
 
Jag vet inte om det här blev någon vidare pepp? Man kan kanske säga att det var
en slags utvärdering? Att jag tror mig ha koll på mina starka och svaga sidor.
Som vanligt blev minuskontots rader mycket längre än pluskontots. Det är tyvärr
sådan jag är. Kanske kan kärleken ändra på det? Om jag någon gång får möjligheten
att möta den igen? 
 
Lev väl! 
 
Jens