jenshalsoresa.blogg.se

När jag nu åter plockar upp bloggtråden för att försöka fästa den i den gamla igen, i den jag släppte någon gång under vårvintern, har livet förändrats till den så milda grad att de är helt olika. De påminner inte ens om varandra. Så... jag kan nog inte sammanfoga dem. Vi låter det gamla vara och blickar framåt istället. 

Först vill jag bara berätta om en oerhört tuff vår... en förändringarnas tid.

Med både utmattningssymptom och depression i bagaget kämpade jag för att komma tillbaka till mitt arbete igen. Många kollegor peppade mig, vilket var bra eftersom jag var så sårbar just då.
Mitt leverne under depressionen var under all kritik och jag kunde leva på glass och chips i veckor. Varför skulle jag ta hand om mig själv? Vilken nytta skulle det göra? Jag var alltjämt barnlös och utan partner sedan 20 år tillbaka. I mina ögon var jag värdelös och kunde lika gärna montera ner skylten. Men innan dess skulle jag minsann leva så gott som möjligt... varje dag ;)

Efter många långa psykologsamtal och möte med läkare kom vi fram till att det fanns andra meningar i livet än att ha barn. Okej då, tänkte jag, det är nog meningen att jag ska leva ensam och utan småttingar i huset. Det kändes plötsligt helt okej. Men då, när jag började bli mentalt med i matchen igen, hade mina kostvanor satt sina spår. Och min oro. Jag drabbades av både gallstensanfall och magsår. Här valde också läkaren att byta ut min starkare antidepp-medicin mot en som släppte fram alla känslor. Jag gick från dubbla Paroxetin till en enkel Bupropion. Oj, vad arbetsamt det blev. Jag fullständigt översköljdes av emotionernas vattenfall. För första gången på mycket länge kunde jag gråta, skratta naturligt och verkligen KÄNNA livet.

Jag kände också att jag behövde en rejäl förnyelse i tillvaron så att jag inte körde fast i samma gamla hjulspår igen.
Jag flyttade till Repslagaregatan, jag gjorde mig av med mina sköldpaddor som jag skött om i trettio år, jag bytte avdelning på jobbet och jag började med handbollen igen. Sporten som jag älskar så mycket! Nej, jag spelar inte, jag bara hjälper målvakterna i RP att bli ännu bättre än vad de redan är. När jag så var på väg upp igen för att sticka näsan över vattenytan började människor som jag höll av att dö omkring mig. Och inte bara människor utan min vackra Zebrafinkshona. OBS: Jag skäms när jag skriver detta Ingela eftersom det inte bör vara jag som sörjer utan du. Men jag kan inte hjälpa det. De här människorna fattas mig. Och man blir återigen påmind om sin dödlighet. Om livets förgänglighet. Från mars månad till nu har jag rasat i vikt. Det handlar om en viktminskning på nära nog 20 kg. 

Där har vi min vår. Och... var befinner jag mig nu då? Jo, jag trivs här i city med två minuters gångavstånd till allt. Jag har motionerat och tränat regelbundet under min ledighet. MEN det verkar som om mitt gamla liv alltjämt spökar. Det tycks inte gå att fly undan. Plötsligt började det att brusa i mina öron och jag drabbades av balansfall. Aha, vaxproppar tänkte jag... men jag ville ändå kolla upp det. Det hjälpte nämligen inte med Audiosol-behandling i hemmet. Bruset var kvar. 
I dag (och det här är förmodligen anledningen till att jag börjar blogga igen), under ett besök på vårdcentralen ville min läkare plötsligt ta mängder med prov och EKG och blodtryck. Jag förstod ingenting eftersom jag hade sökt för brus i örat. Efter en timme fick jag domen. Ditt hjärta funkar inte helt som det ska och du har på tok för högt blodtryck. Han undrade om jag hade en svår tid bakom mig med mycket oro? Han frågade om jag hade sovit, ätit och motionerat som jag ska? Om jag fortfarande var ofrivillig singel? Och på det vet vi ju svaret.
Nu står det plötsligt två blodtrycksmediciner i medicinskåpet, Losartan och Amlodipin.
Jag ska dock göra vad jag kan för att förbättra mina resultat, tex. fortsätta att träna och motionera regelbundet, att fortsätta med att dumpa alkohol samt att sluta snusa helt. Kosten är förmodligen A och O i det här fallet också. Jag ska också försöka hitta en partner så att ensamheten inte förtär mig. Jag lider antagligen fortfarande av den. Tänk att få en kram eller ett uppskattande ord av någon som man känner samhörighet med? Tänk att ha någon att dela allt med och som håller en om ryggen?
Jag hade behövt det den här våren, men det är ju inte försent än.

Nu ska jag försöka att ta hand om mig själv lite bättre, att fortsätta göra det jag tycker är roligt och att säga NEJ till vissa förfrågningar. 
Livet väntar på mig där ute bakom knuten... nu är det upp till mig om jag vill leva det... hur jag vill leva det...

Jens Å Svensson
I Nådens år
2023