Prinsen på ärten
Repslagaregatan, Linköping
Kl. 03:15
"Jag vet ej, varför jag vaken sitter…" för att låna en rad av den gode Heidenstam.
Han satt uppe en natt för 109 år sedan när han skrev dikten "Månljuset", och jag sitter vaken i min säng natten den 7 maj 2024.
Jag vet ej, varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv, som likt solar blänkt,
och allt, som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
Verner von Heidenstam, 1915
Med tanke på att jag vaknade med feber, att jag har plågats hos tandläkaren och varit hemma från jobbet, så kan inte heller jag påstå att dagen har skänkt mig någon glädje.
Jag har mest sovit.
Framåt kvällen gick jag en lugn promenad med Emma Lindsköld, det var nog dagens höjdpunkt. Jag gillar den tjejen! Hennes humor är fantastisk och hon är, sin ålder till trots, både ordningsam, ansvarsfull och pålitlig. Jag blir glad i hennes närhet.
Hon kommer att bli en enastående lärare när hon har läst klart.
Natten är tyst trots att jag bor i hjärtat av staden, mellan stationen och Melins torg.
En duva hoar med sin hesa röst, en bilmotor hörs bortifrån Hamngatan och grannen som bor över mig spolar i toaletten. Annars är allt stilla som i graven.
Inte för att jag vet hur det är i graven, tack och lov, men jag antar att det inte är fullt håll i gång.
Det är något visst med natten. Jag har alltid haft lättare att samla tankarna då.
Alla händelser i mitt liv, alla vägval som ledde mig hit… darrar i natt i en flod av glitter…
i mitt huvud.
Oavsett epoker och genrer har jag läst mycket svensk litteratur från 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet. De lärde får gärna kalla det för expressionism, modernism, realism, romantik, arbetarromaner m.m men för mig spelar stämplar och
fack ingen roll. Inte i det här sammanhanget i alla fall. Det är miljöbeskrivningarna från det förgångna som har fångat mig, Stockholm under 1800-talet. Och det litterära språket från denna tid som är så underbart att ta i sin mun. Det smakar så bra!
Strindberg, Söderberg, Heidenstam, Boye och Lagerkvist har varit mina favoriter. Jag har läst deras romaner, självbiografier och dikter. Även den tidigare verksamme Erik Johan Stagnelius lyrik har fångat mig.
Mitt litteraturintresse tog ny fart i 12-årsåldern i och med boken Svenska dikter. Där fann jag dikter som "Amanda" av Stagnelius, "Som ett blommande mandelträd" av Lagerkvist, "Vårens tid" av Heidenstam, "Vi människor" och ovanstående "Månljuset"
av den samme, "Lördagskväll" och "Esplanadsystemet" av Strindberg, "Morgon" och "I rörelse" av Boye m.m etc. osv.
Jag började själv skriva dikter men jag minns bara en idag, jag tror att jag kallade den för "Månskensbarn". Ganska snart efter det blev det istället musiktexter till de lokalband jag spelade i. De har jag sparade.
Ensam med mina tankar om natten har jag ofta återvänt till Heidenstams "Månljuset".
Jag har tänkt och känt att… jag egentligen inte vet varför jag vaken sitter.
Den här natten, sju dagsmarscher in i maj, är inget undantag. Jag, som är en HS-person och därför har lättare att redogöra för mina känslor än för tankarna (dvs. jag är känsligare än vad jag är smart, helt enkelt 😉) kan avslöja att jag känner saknad,
tillgivenhet, uppgivenhet, rädsla och irritation. Så, för att förenkla alltsammans väljer jag att skriva att det är denna mix av emotioner som får mig att sitta vaken.
Jag saknar dig, jag är dig tillgiven, men jag har givit upp och det gör mig lite rädd och irriterad. Jag vill inte vara den som ger upp. I går skrev jag ju "Skam den som ger sig".
Egentligen har man ju bara att följa med, att låta sig fraktas av den där berg- och dalbanevagnen som jag också skrev om igår. Från punkt A – födseln till punkt B – döden.
Det vore både egocentriskt och dumt att hoppa av i farten.
Ett annat fenomen som jag har lärt mig om högkänslighet är det nyanserade smärtregistret. Jag som alltid har skrutit om min höga smärttröskel, ty jag har motat mången boll med näsbenet mellan de gulsvarta stolparna. Jag har också sytt ihop sår utan bedövning
och tagit emot knytnävsslag utan att beklaga mig. MEN, när jag efter att ha blivit kallad för högkänslig av min psykolog läst på om ämnet, fann jag att vi HS-personer tydligen är känsligare än andra när det gäller värk. Vi känner minsta nyans
i smärtan, vilket gör att den blir mer innehållsrik, kännbar och svårare att uthärda??
I långa loppet blir vi utmattade tidigare än andra när vi bär på smärta.
Det är ju inget man vill ta till sig, men samtidigt förklarar det ett och annat om mig.
När jag var liten blev jag tokig av alla tvättrådslappar som satt i kläderna. Det kändes som om de höll på att skava sönder mig. Mamma blev tvungen att klippa bort dem.
Även resåren i byxorna kunde få mig att tappa fattningen. Den kändes som treans sandpapper.
Kanske fanns hon ändå, prinsessan på ärten?
Sagan om den överkänsliga lilla kungligheten gavs förresten ut den 8 maj år 1835.
Författaren var ingen mindre än den världsberömde HC Andersen. I morgon firar sagan alltså på dagen 189 år! Jag minns att jag tyckte att det var oerhört osannolikt att någon kunde känna en ärta genom tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolstrar när
min mor läste sagan för mig. Prinsessan blev t om. blå över hela kroppen!?
Kanske var hon bara en HS-person? Kanhända är det jag som är prinsen på ärten när jag gnäller om min nackskada, ländrygg, artros och framtand? Jag, som alltid har ansett att jag är en riktig kämpe som orkar med alla mina skavanker, kanske egentligen
bara är överkänslig? Hemska tanke!
Adiö
Jens Å Svensson
Verner von Heidenstam, 1915
