Oj oj, vad kär jag var i henne...
Jag som har studerat trubadurer, deras låtar (låtval) och gitarrteknik sedan jag var 12 år, måste säga att Olle Adolphson inger respekt. Yes, he does!
Kanske inte så mycket som sångare men väl gitarrist och låtskrivare. Det finns nog ingen som slår honom på fingrarna där.
Det konstiga är dock att jag aldrig har vetat lika mycket om honom som jag gör om t ex. Bellman, Taube, Vreeswijk, Åkerström och Paulson.
Min teori är att man har velat mörka Olles mentala tillstånd, något man ofta gjorde i överklassfamiljer men inte nödvändigtvis i de kretsar som Fred och Cornelis kom ifrån. Bellman som visserligen var av finare familj gjorde helt öppet en grej av att bli utkastad från krogen i rännstenen och dolde inte sin dödsångest. I den Adolphsonska familjen där det var lite mer hysch hysch accepterades inte ens sonens musikintresse.
Pappa Edvin hade större planer för sin son.
Olle Adolphsons musik är också medvetet avancerad, vilket kanske imponerar på musiker men inte på gemene man som hellre uppskattar enklare och mer trallvänliga melodier. Medan Fred och Cornelis kunde skriva en låt på en dag dröjde det månader och till och med år för Olle som var tvångsmässig perfektionist. Han sa själv att hans liv kan sammanfattas med att han ständigt satt framför ett stort vitt papper med pennan i handen.
Kanske inte så mycket som sångare men väl gitarrist och låtskrivare. Det finns nog ingen som slår honom på fingrarna där.
Det konstiga är dock att jag aldrig har vetat lika mycket om honom som jag gör om t ex. Bellman, Taube, Vreeswijk, Åkerström och Paulson.
Min teori är att man har velat mörka Olles mentala tillstånd, något man ofta gjorde i överklassfamiljer men inte nödvändigtvis i de kretsar som Fred och Cornelis kom ifrån. Bellman som visserligen var av finare familj gjorde helt öppet en grej av att bli utkastad från krogen i rännstenen och dolde inte sin dödsångest. I den Adolphsonska familjen där det var lite mer hysch hysch accepterades inte ens sonens musikintresse.
Pappa Edvin hade större planer för sin son.
Olle Adolphsons musik är också medvetet avancerad, vilket kanske imponerar på musiker men inte på gemene man som hellre uppskattar enklare och mer trallvänliga melodier. Medan Fred och Cornelis kunde skriva en låt på en dag dröjde det månader och till och med år för Olle som var tvångsmässig perfektionist. Han sa själv att hans liv kan sammanfattas med att han ständigt satt framför ett stort vitt papper med pennan i handen.
Jag har också, av någon oförklarlig anledning, lyckats missa den stora biografin "Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson", som utkom 2020. Den har gått mig fullständigt förbi trots att den till och med nominerades till Augustpriset!?
Jag funderar på att köpa den idag.
Häromdagen, när jag såg dokumentären "Hammaren under kavajen", lärde jag mig
desto mer om Olle. Det är visserligen en ganska medelmåttig film, det hör man om inte annat på namnvalet, men i och med att man intervjuade människor som befunnit sig i Olles närhet så kom det mycket matnyttigt ut av den.
Att han var den berömda skådespelaren Edvin Adolphsons son hade jag förstått och att han musikaliskt vida överträffar alla andra vissångare. Det är verkligen inte det lättaste att spela Olles visor på samma sätt som han själv gjorde. Visst kan man fuska, det kan man alltid, men det känns inte rätt…
I dokumentären fick man reda på att han, likt Evert- och Sven Bertil Taube, tagit klassiska gitarrlektioner i Spanien. Det kanske man själv skulle göra?
Det finns visor i herr Adolphsons skattkista som hör till mina absoluta favoriter.
Nu har jag fått den jag vill ha, Trubbel, Nu är det gott att leva, Mitt eget land och Det gåtfulla folket är helt fantastiska!
Trubbel kan nog vara den mest udda visa jag har spelat, men också en av de bästa och mest intressanta. Tongångarna i visans ensemblearrangemang är klangmässigt franska i sin stil. Har man lyssnat på Edit Piaff, George Brassens, Barbara och på senare tid även frankofilerna Rickard Wolf och Lisa Ekdal så känner man igen det franska i låten.
Vad? Varför jag tycker att dokumentären om Olle är amatörmässig?
Den är regisserad av Malin Jacobson Båth som har figurerat som programledare i TV-programmen Kobra och Kulturnyheterna på SVT. Hon är en glad amatör när det gäller visdiktare som fenomen och att regissera film. Ni kanske minns hallåan med den långa snedluggen på tvåan? Hon hade den ända tills tittarna reagerade och bad henne att visa det vänstra ögat också.
Malin slipper undan för lätt när hon väljer den mest anmärkningsvärda raden i den berömda Trubbel som titel till filmen. Nämligen den om hammaren som hämndvapen. Och visst, när man hör Olle eller kanske helst Monica Zetterlund sjunga om sina mordplaner, rycks man verkligen med. Man kan känna den laddade svartsjukan…
Men, den säger ju inget om Olle som person. I en dokumentär om den kanske främsta svenska visdiktaren någonsin borde man satsa mer på titeln. Och, vore det inte för alla intervjuer och vittnesberättelser så skulle dokumentären inte hålla. Inte alls.
Hon spelade pigan Malin som ideligen uppvaktades av karlar som brevbäraren och poliskonstapeln. Hon bjöd dem på snapsar i trädgården. Monica var 33 år när Söderkåkar spelades in och jag minns särskilt hennes härliga skrattgropar. Har Sverige haft en bättre jazzsångerska än Monica? Nej, jag tror inte det.
Nåja, nog om musik nu. Eller, innan jag avslutar ämnet helt vill jag bara nämna att jag kommer att ge ut mina egna visor nu i sommar. Samlingen kommer att heta "Visor från blå kanapé".
I dag besökte jag mor igen. Hon var ganska pigg, men lät lite rosslig.
Eftersom min lägenhet helt har tagits över av dusty rats (jäkla ligister!) och odiskade tallrikstravar, drar jag mig för att gå hem. När jag lämnade Gottfridsbergsgården styrde jag därför min kosa mot Bokcaféet. Här sitter jag nu och biter i en hallongrotta. Vid bordet bredvid sitter två läkarstuderande och berättar om en obduktion. De väger hjärnor och sågar itu bröstkorgar. Jag blundar så gott jag kan med mina öron 😉
Gud, giv mig styrkan att ta itu med mitt hem! Gör jag det inte i dag heller kommer jag att dö av dammallergi! Eller så kanske grannfrun ber mig att dra ner rullgardinen i köket så att hon slipper se in i förödelsen. Det här är verkligen ovanligt när det gäller mig. Jag brukar vara både pedant och perfektionist när det kommer till ordningen i mitt eget hem. Man kan ju undra varför jag plötsligt har blivit så lat?
Nåväl gråsäl. Mitt valspråk för dagen får bli GBG! Gör bara gör´t! Nu måste det bli av.
Ha en fortsatt trevlig söndag
Jens