Kissed by wolves
Sanning eller fiction? Välj själv.
Det jag nu ska berätta är mina upplevelser från ett par magiska sommardagar
"way up in the north".Händelser som har varit omöjliga att glömma och som därför
har präglat mitt liv.
För en inavlad Östgöte som jag, med flera generationers slättenblod i ådrorna,
har de norrländska sjumilaskogarna och de högresta, vidsträckta fjällmassiven,
alltid tett sig som storslagna kulisser i ett sjudundrande sagoepos. Midnattssolen
och de vilda älvarna har också gjort sitt till för att ytterligare ge kraft åt det
trolska sceneriet.
Det som gör min berättelse åtminstone en smula trovärdig är att den inte är särskilt
vacker, nej snarare tvärtom.
Verkligheten är inte alltid så vacker...
Västerbotten 1977
Jag hade precis ställt till med en scen där bland släktingarna i festlokalen.
Vi hade alla samlats för att avnjuta en praktfull surströmmingsmiddag.
Det var mitt första möte med den jästa fisken, vars karaktäristiska bajslukt tydligen
framkallas av propansyra, ättikssyra, smörsyra och bakterier. En känd process
bland norrlänningar och därför inget att alterera sig över.
Jag var dock ingen norrlänning utan ett barn från södern så jag blev förskräckt,
ja så upprörd att jag inte kunde hålla tand för tunga.
Kanske hade man behövt förbereda mig på luktchocken? Med facit i hand tror
jag att de vuxna insåg det när jag gick igång och vrålande började anklaga
dem för att ha gjort i brallorna. -"Hur kan ni sitta där och skratta när ni har
bajsat på er!?"
Jag blev utslängd, förpassad till trappen framför ytterdörren och jag förmodar
att mina föräldrar skämdes ögonen ur sig.
Det var när jag satt där på trappen, fortfarande ilsken som ett bi men också en
aning ångerfull, som det hände.
Jag blickade in i den täta urskogen och tyckte mig kunna skymta något bland
tallstammarna. Var det inte någonting grått och ludet? Det rörde sig snabbt,
men ändå vaksamt. Aha, ett djur!
När djuret tog ett par försiktiga kliv ut från skogen, i min riktning, tänkte jag att det
var en hund. Visserligen den magraste och mest luggslitna hund jag hade sett,
men vad kunde det annars vara?
Jag älskade hundar! Eller, jag älskade faktiskt alla varelser, från minsta spindel till
längsta orm. Det gör jag fortfarande.
Hunden närmade sig tills den hade nått fram till mina fötter. Jag minns att jag hade
de blå PUMA-skorna på mig. Det var ett par typiska 70-talspjuck i mocka.
Jag sträckte fram ena handen, mot den fuktiga nosen och spretade med fingrarna...
då snorade den lite på mig. Jag skrattade till och mötte den gulgrå blicken,
stirrade in i djurets ögon och tyckte mig kunna avläsa dess sinnestillstånd.
Min Lekisfröken, Gunilla, hade berättat för mina föräldrar att jag kunde det, avläsa
andra människors "stämningar". Hon påstod att jag var ett sk. "överempatiskt barn".
Om hon hade rätt så kunde jag kanske förstå hur djuret jag hade framför mig kände
sig också?
Jaha... du är rädd, rädd och väldigt hungrig...
Då ljöd en rungande skrattsalva inifrån festlokalen (jag har på senare år insett att
det förmodligen var mig och mitt uppträdande de skrattade åt). Jag vred på huvudet
(på den tiden kunde jag ännu göra det) i ett försök att titta in genom fönstret, men
jag såg bara gardinerna och en krukväxt på fönsterbrädan. När jag vände mig om
igen för att fortsätta "konversationen" med min nyfunna djurvän, var den försvunnen.
Puts väck! Idag förstår jag att det måste ha varit lukten av jäst fisk som lockat fram
vännen.
Flera år senare återvände jag till Norrland på en skolresa, jag har för mig att det var
i årskurs 6. När jag stod i en knivbutik i Lyksele och beundrade samernas
hantverkskunnande, återberättade jag "Surströmmingsinsidenten" för en tjej i min
klass. Vi skrattade båda gott åt den. Mannen bakom disken skrattade inte.
Han tittade förvånat på mig och sa -"Cumma gumpe!"
Numera vet jag att det är samiska och betyder någonting i stil med "Kysst av vargar".
Samerna har en ansträngd relation till vargen så jag antar att just Cumma gumpe
inte innebär någonting bra för dem.
Ryktet om pojken som hade blivit vän med vargen spred sig fort de där dagarna uppe
i norr, så vart jag än kom fick jag heta "Cumma gumpe".
Det lät inte särskilt coolt, det hade varit sååå mycket häftigare om de hade sagt
"Kissed by wolves" istället.
Den artonde april fyllde jag 50 år och kände att tiden var mogen för en vargtatuering.
Kanske ett varghuvud på min arm med texten "kissed by wolves"?
Vadå? 50-årskris? Mmmmm... jag antar det...
Ha en trevlig fredag nu
önskar Herr Gumpe
Det jag nu ska berätta är mina upplevelser från ett par magiska sommardagar
"way up in the north".Händelser som har varit omöjliga att glömma och som därför
har präglat mitt liv.
För en inavlad Östgöte som jag, med flera generationers slättenblod i ådrorna,
har de norrländska sjumilaskogarna och de högresta, vidsträckta fjällmassiven,
alltid tett sig som storslagna kulisser i ett sjudundrande sagoepos. Midnattssolen
och de vilda älvarna har också gjort sitt till för att ytterligare ge kraft åt det
trolska sceneriet.
Det som gör min berättelse åtminstone en smula trovärdig är att den inte är särskilt
vacker, nej snarare tvärtom.
Verkligheten är inte alltid så vacker...
Västerbotten 1977
Jag hade precis ställt till med en scen där bland släktingarna i festlokalen.
Vi hade alla samlats för att avnjuta en praktfull surströmmingsmiddag.
Det var mitt första möte med den jästa fisken, vars karaktäristiska bajslukt tydligen
framkallas av propansyra, ättikssyra, smörsyra och bakterier. En känd process
bland norrlänningar och därför inget att alterera sig över.
Jag var dock ingen norrlänning utan ett barn från södern så jag blev förskräckt,
ja så upprörd att jag inte kunde hålla tand för tunga.
Kanske hade man behövt förbereda mig på luktchocken? Med facit i hand tror
jag att de vuxna insåg det när jag gick igång och vrålande började anklaga
dem för att ha gjort i brallorna. -"Hur kan ni sitta där och skratta när ni har
bajsat på er!?"
Jag blev utslängd, förpassad till trappen framför ytterdörren och jag förmodar
att mina föräldrar skämdes ögonen ur sig.
Det var när jag satt där på trappen, fortfarande ilsken som ett bi men också en
aning ångerfull, som det hände.
Jag blickade in i den täta urskogen och tyckte mig kunna skymta något bland
tallstammarna. Var det inte någonting grått och ludet? Det rörde sig snabbt,
men ändå vaksamt. Aha, ett djur!
När djuret tog ett par försiktiga kliv ut från skogen, i min riktning, tänkte jag att det
var en hund. Visserligen den magraste och mest luggslitna hund jag hade sett,
men vad kunde det annars vara?
Jag älskade hundar! Eller, jag älskade faktiskt alla varelser, från minsta spindel till
längsta orm. Det gör jag fortfarande.
Hunden närmade sig tills den hade nått fram till mina fötter. Jag minns att jag hade
de blå PUMA-skorna på mig. Det var ett par typiska 70-talspjuck i mocka.
Jag sträckte fram ena handen, mot den fuktiga nosen och spretade med fingrarna...
då snorade den lite på mig. Jag skrattade till och mötte den gulgrå blicken,
stirrade in i djurets ögon och tyckte mig kunna avläsa dess sinnestillstånd.
Min Lekisfröken, Gunilla, hade berättat för mina föräldrar att jag kunde det, avläsa
andra människors "stämningar". Hon påstod att jag var ett sk. "överempatiskt barn".
Om hon hade rätt så kunde jag kanske förstå hur djuret jag hade framför mig kände
sig också?
Jaha... du är rädd, rädd och väldigt hungrig...
Då ljöd en rungande skrattsalva inifrån festlokalen (jag har på senare år insett att
det förmodligen var mig och mitt uppträdande de skrattade åt). Jag vred på huvudet
(på den tiden kunde jag ännu göra det) i ett försök att titta in genom fönstret, men
jag såg bara gardinerna och en krukväxt på fönsterbrädan. När jag vände mig om
igen för att fortsätta "konversationen" med min nyfunna djurvän, var den försvunnen.
Puts väck! Idag förstår jag att det måste ha varit lukten av jäst fisk som lockat fram
vännen.
Flera år senare återvände jag till Norrland på en skolresa, jag har för mig att det var
i årskurs 6. När jag stod i en knivbutik i Lyksele och beundrade samernas
hantverkskunnande, återberättade jag "Surströmmingsinsidenten" för en tjej i min
klass. Vi skrattade båda gott åt den. Mannen bakom disken skrattade inte.
Han tittade förvånat på mig och sa -"Cumma gumpe!"
Numera vet jag att det är samiska och betyder någonting i stil med "Kysst av vargar".
Samerna har en ansträngd relation till vargen så jag antar att just Cumma gumpe
inte innebär någonting bra för dem.
Ryktet om pojken som hade blivit vän med vargen spred sig fort de där dagarna uppe
i norr, så vart jag än kom fick jag heta "Cumma gumpe".
Det lät inte särskilt coolt, det hade varit sååå mycket häftigare om de hade sagt
"Kissed by wolves" istället.
Den artonde april fyllde jag 50 år och kände att tiden var mogen för en vargtatuering.
Kanske ett varghuvud på min arm med texten "kissed by wolves"?
Vadå? 50-årskris? Mmmmm... jag antar det...
Ha en trevlig fredag nu
önskar Herr Gumpe
