Finns det mirakel?
I dagens blogginlägg kommer jag att vara 100 % ärlig. På gott och på ont. Men ärlig.
Dagarna avlöser varandra i rask takt i Livets Stafett. Vissa av dem tillbringar jag i sängen där jag ligger och stirrar på målarfärgen i taket tills det börjar flagna, typ. De flesta dagar lyckas jag dock ta mig upp och gå i väg till gymmet. Det är en ganska stor ansträngning att ta sig från punkt A till B numera. Men när jag väl kommer till gymmet brukar allt "rulla på".
Jag lider med största sannolikhet inte av någon utmattning, utan snarare av depression. Det visar i varje fall resultatet av de tester som har utförts på mig. En ganska djup sådan, tyvärr.
Saker och ting, alla fenomen i vardagen, har mist sin mening. När jag står inför en uppgift så ställer jag mig ofta frågan "varför"? Till vilken nytta? Varför inte bara ta och montera ner skylten en gång för alla? Jag fyller ingen funktion längre.
Allt sedan jag gick in i väggen i mars 2019 har jag burit på mörka tankar och fått kämpa för att klara av jobb och träning. Fysiskt lyckades jag träna upp mig riktigt framgångsrikt, men hjärnan har inte hängt med. I och med skadan/olyckan i juli 2020 rasade allt, även min fysik. Jag blev ett vrak.
Sakta med säkert har jag rehabat mig hel i ryggen igen och blivit ganska stark, men oj oj oj vad tankarna släpar, mal och snurrar. Jag är mentalt utmattad och finner som sagt ingen som helt mening med någonting. Så länge jag är ensam (jag har varit det i 18 år nu) och inte hittar någon att dela min vardag med, kommer jag inte att fungera särskilt bra. Så är det bara. Min hjärna talar ideligen om för mig att det bara finns EN mening med livet, och det är att bilda familj. Jag får inte det ur mitt huvud. Runt omkring mig bildas familjer hela tiden...
Idag är jag 51 år så utsikterna är inget vidare. Jag är förmodligen förlorad.
För min omgivnings skull (det brukar fungera att tänka så) måste jag se till att ta mig i kragen.
Det spelar ingen roll att jag tycker allt är meningslöst, jag måste försöka finnas till ändå.
För drygt ett år sedan vägde jag 80 kg, nu pekar min ovän vågen på 110. Ett mål, som jag anser vara helt meningslöst, eftersom jag ändå inte kommer att träffa någon yngre kvinna att bilda familj med, är att minska i vikt. Jag kommer att lyckas med det målet eftersom jag måste. Övervikten leder annars oundvikligen till diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Något jag visserligen inte tycker är så farligt i mitt fall, utan snarare en befrielse i långa loppet. Men ändå. Jag gör det för min omivnings skull. Jag tar mig i kragen.
Kanske kanske kanske kommer jag att kunna känna lycka någon gång i framtiden, trots att jag inte längre minns hur det känns? Det krävs ett mirakel för det. Finns det mirakel?
Ja, det där är min livssituation just nu. Det kanske låter otäckt? Jag anser inte det. Jag lider inte ett dugg. Jag känner nämligen ingenting längre, varken lycka, ilska, rädsla eller ens hopplöshet. Jag bara ÄR.
Men som sagt, summan av allt babbel här i dagens blogginlägg är att jag kommer att "shape-a upp" nu. Tiden är mogen för att sticka upp huvudet över vattenytan och dra in lite ny luft i lungorna.
Snart kommer jag att vara i fysisk form igen och det är alltid något.
Och JA, jag tar emot hjälp både från läkare, psykolog och PT. Imorgon ska jag träffa läkaren och psykologen igen.
Ha det gott!
Jens Å Svensson
Dagarna avlöser varandra i rask takt i Livets Stafett. Vissa av dem tillbringar jag i sängen där jag ligger och stirrar på målarfärgen i taket tills det börjar flagna, typ. De flesta dagar lyckas jag dock ta mig upp och gå i väg till gymmet. Det är en ganska stor ansträngning att ta sig från punkt A till B numera. Men när jag väl kommer till gymmet brukar allt "rulla på".
Jag lider med största sannolikhet inte av någon utmattning, utan snarare av depression. Det visar i varje fall resultatet av de tester som har utförts på mig. En ganska djup sådan, tyvärr.
Saker och ting, alla fenomen i vardagen, har mist sin mening. När jag står inför en uppgift så ställer jag mig ofta frågan "varför"? Till vilken nytta? Varför inte bara ta och montera ner skylten en gång för alla? Jag fyller ingen funktion längre.
Allt sedan jag gick in i väggen i mars 2019 har jag burit på mörka tankar och fått kämpa för att klara av jobb och träning. Fysiskt lyckades jag träna upp mig riktigt framgångsrikt, men hjärnan har inte hängt med. I och med skadan/olyckan i juli 2020 rasade allt, även min fysik. Jag blev ett vrak.
Sakta med säkert har jag rehabat mig hel i ryggen igen och blivit ganska stark, men oj oj oj vad tankarna släpar, mal och snurrar. Jag är mentalt utmattad och finner som sagt ingen som helt mening med någonting. Så länge jag är ensam (jag har varit det i 18 år nu) och inte hittar någon att dela min vardag med, kommer jag inte att fungera särskilt bra. Så är det bara. Min hjärna talar ideligen om för mig att det bara finns EN mening med livet, och det är att bilda familj. Jag får inte det ur mitt huvud. Runt omkring mig bildas familjer hela tiden...
Idag är jag 51 år så utsikterna är inget vidare. Jag är förmodligen förlorad.
För min omgivnings skull (det brukar fungera att tänka så) måste jag se till att ta mig i kragen.
Det spelar ingen roll att jag tycker allt är meningslöst, jag måste försöka finnas till ändå.
För drygt ett år sedan vägde jag 80 kg, nu pekar min ovän vågen på 110. Ett mål, som jag anser vara helt meningslöst, eftersom jag ändå inte kommer att träffa någon yngre kvinna att bilda familj med, är att minska i vikt. Jag kommer att lyckas med det målet eftersom jag måste. Övervikten leder annars oundvikligen till diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Något jag visserligen inte tycker är så farligt i mitt fall, utan snarare en befrielse i långa loppet. Men ändå. Jag gör det för min omivnings skull. Jag tar mig i kragen.
Kanske kanske kanske kommer jag att kunna känna lycka någon gång i framtiden, trots att jag inte längre minns hur det känns? Det krävs ett mirakel för det. Finns det mirakel?
Ja, det där är min livssituation just nu. Det kanske låter otäckt? Jag anser inte det. Jag lider inte ett dugg. Jag känner nämligen ingenting längre, varken lycka, ilska, rädsla eller ens hopplöshet. Jag bara ÄR.
Men som sagt, summan av allt babbel här i dagens blogginlägg är att jag kommer att "shape-a upp" nu. Tiden är mogen för att sticka upp huvudet över vattenytan och dra in lite ny luft i lungorna.
Snart kommer jag att vara i fysisk form igen och det är alltid något.
Och JA, jag tar emot hjälp både från läkare, psykolog och PT. Imorgon ska jag träffa läkaren och psykologen igen.
Ha det gott!
Jens Å Svensson