Jag är en lonewolf innerst inne...
Efter sju sorger och minst lika många bedrövelser börjar det vända för mig nu.
Förlusten av min syster lär jag väl aldrig komma över men den blir nog lättare att leva med ju längre tiden går.
Jag har inte ont någonstans för tillfället och jag ser fram emot våren. Mer begär jag inte av livet just nu.
Jag har alltid känt ett visst motstånd för att bli fast i saker och ting och vill därför förnya mig efter ett tag. Det gäller allt från olika hobbyer och intresseområden till forum och sociala arenor. Nu är tiden mogen för lite färska inslag i tillvaron. Det brukar röra sig om cykler på fem år. 2019 tog jag mig an nya utmaningar, idag 2024 lämnar jag dem.
Jag får ångest av att höra att vissa bor kvar på sin barndomsadress, umgås med samma vänner som under dagistiden och liksom stagnerar i utvecklingen. Det är säkert inget fel på det, men… det är inte alls ”jag”. Inom loppet av 30 år har jag flyttat sju gånger, varit verksam på sju olika arbetsplatser och haft mängder av vänner som kommit och gått. Huvudsaken är att man är stark i sig själv, att man är sin egen borg. Så har det inte alltid varit för mig men under de senaste två åren har mina murar förstärkts till den så milda grad att jag numer känner att ”wherever I lay my hat there´s my home”.
Jag är en lonewolf innerst inne...
Jag är med andra ord inte särskilt mycket att hålla fast vid. Man kommer förmodligen att bli av med mig till slut… dvs. om man inte tillhör min familj eller är en osedvanligt god vän. Jag har nog bara en eller två sådana vänner.
Jag inbillade mig länge att det var viktigt för mig att ha många vänner. Dels eftersom folk i min närhet tycks vara av den uppfattningen, för dem verkar vänskapsrelationer vara A och O i tillvaron, men också för att jag trodde att jag var rädd för att bli ensam.
Det kanske låter konstigt men nu när jag inte har haft en partner på länge så har jag inte lust att upprätthålla andra sociala kontakter heller. Då kan det lika gärna vara. Jag mäktar inte med att hela tiden gå omkring med dåligt samvete för att jag inte hör av mig till folk med jämna mellanrum.
Det är utmattande. Jag är en lonewolf innerst inne och måste få vara ifred när jag behöver det.
Du får förstås gärna höra av dig till mig så mycket du bara vill om du anser att jag är värd det. Men jag förstår samtidigt om du inte gör det. Som jag bäddar får jag helt enkelt ligga.
Ni anar inte hur skönt jag tycker att det är på kvällarna nu efter jobbet. Jag sitter hemma i min lägenhet på Repslagaregatan och läser, skriver musik, tecknar, bloggar och mår allmänt bra.
Ibland när jag går på stan drabbas jag av en slags surrealistisk längtan efter att vara den enda överlevande på planeten. Gud så skönt det hade varit! Eller så fantiserar jag om att bosätta mig i en stuga högst upp på ett berg eller i mitten av sjumilaskogen.
Förr när jag ansattes av de här asociala tankebanorna var det ett tecken på att jag var nära att knalla in i den fruktade väggen. Idag beror det snarare på harmoni, att jag har hittat hem. Jag är som en buddistmunk som vill sitta och meditera i lugn och ro.
Jens Å
Bäst just nu: Ljuset och att vi närmar oss mars månad. Bakom oss ligger oktober, november, december, januari och stora delar av februari! Ja, vi har tillryggalagt nästan hela vinterhalvåret!
Sämst: Kriminalitet, krig, naturkatastrofer, inflation, rasism… ja, varför inte säga ”människan”, det är ju faktiskt vi människor som är roten till allt ont i världen.
Lyssnar på: Cassi Opeia. Vilken glädjeinjektion hon är!
Tittar på: Wheelers dealers. Älskar gamla klassiska sportbilar 😊.
Spelar: Egen musik på gitarr och flöjt.
Illustrerar: Håller på med tre bokprojekt och har ett fjärde på gång tillsammans med två duktiga musiker.
Läser: ”Manusgruppen Kärlek och stulna drömmar” avAnna Wester & Marie-Louise Kanon
Förlusten av min syster lär jag väl aldrig komma över men den blir nog lättare att leva med ju längre tiden går.
Jag har inte ont någonstans för tillfället och jag ser fram emot våren. Mer begär jag inte av livet just nu.
Jag har alltid känt ett visst motstånd för att bli fast i saker och ting och vill därför förnya mig efter ett tag. Det gäller allt från olika hobbyer och intresseområden till forum och sociala arenor. Nu är tiden mogen för lite färska inslag i tillvaron. Det brukar röra sig om cykler på fem år. 2019 tog jag mig an nya utmaningar, idag 2024 lämnar jag dem.
Jag får ångest av att höra att vissa bor kvar på sin barndomsadress, umgås med samma vänner som under dagistiden och liksom stagnerar i utvecklingen. Det är säkert inget fel på det, men… det är inte alls ”jag”. Inom loppet av 30 år har jag flyttat sju gånger, varit verksam på sju olika arbetsplatser och haft mängder av vänner som kommit och gått. Huvudsaken är att man är stark i sig själv, att man är sin egen borg. Så har det inte alltid varit för mig men under de senaste två åren har mina murar förstärkts till den så milda grad att jag numer känner att ”wherever I lay my hat there´s my home”.
Jag är med andra ord inte särskilt mycket att hålla fast vid. Man kommer förmodligen att bli av med mig till slut… dvs. om man inte tillhör min familj eller är en osedvanligt god vän. Jag har nog bara en eller två sådana vänner.
Jag inbillade mig länge att det var viktigt för mig att ha många vänner. Dels eftersom folk i min närhet tycks vara av den uppfattningen, för dem verkar vänskapsrelationer vara A och O i tillvaron, men också för att jag trodde att jag var rädd för att bli ensam.
Det kanske låter konstigt men nu när jag inte har haft en partner på länge så har jag inte lust att upprätthålla andra sociala kontakter heller. Då kan det lika gärna vara. Jag mäktar inte med att hela tiden gå omkring med dåligt samvete för att jag inte hör av mig till folk med jämna mellanrum.
Det är utmattande. Jag är en lonewolf innerst inne och måste få vara ifred när jag behöver det.
Du får förstås gärna höra av dig till mig så mycket du bara vill om du anser att jag är värd det. Men jag förstår samtidigt om du inte gör det. Som jag bäddar får jag helt enkelt ligga.
Ni anar inte hur skönt jag tycker att det är på kvällarna nu efter jobbet. Jag sitter hemma i min lägenhet på Repslagaregatan och läser, skriver musik, tecknar, bloggar och mår allmänt bra.
Ibland när jag går på stan drabbas jag av en slags surrealistisk längtan efter att vara den enda överlevande på planeten. Gud så skönt det hade varit! Eller så fantiserar jag om att bosätta mig i en stuga högst upp på ett berg eller i mitten av sjumilaskogen.
Förr när jag ansattes av de här asociala tankebanorna var det ett tecken på att jag var nära att knalla in i den fruktade väggen. Idag beror det snarare på harmoni, att jag har hittat hem. Jag är som en buddistmunk som vill sitta och meditera i lugn och ro.
Jens Å
Bäst just nu: Ljuset och att vi närmar oss mars månad. Bakom oss ligger oktober, november, december, januari och stora delar av februari! Ja, vi har tillryggalagt nästan hela vinterhalvåret!
Sämst: Kriminalitet, krig, naturkatastrofer, inflation, rasism… ja, varför inte säga ”människan”, det är ju faktiskt vi människor som är roten till allt ont i världen.
Lyssnar på: Cassi Opeia. Vilken glädjeinjektion hon är!
Tittar på: Wheelers dealers. Älskar gamla klassiska sportbilar 😊.
Spelar: Egen musik på gitarr och flöjt.
Illustrerar: Håller på med tre bokprojekt och har ett fjärde på gång tillsammans med två duktiga musiker.
Läser: ”Manusgruppen Kärlek och stulna drömmar” avAnna Wester & Marie-Louise Kanon