Kommer datorerna att stanna!? Kärnkraftverken att explodera!?
Bokcaféet, Nygatan 20, Linköping city
Kl. 12.00
Tomt i huvudet…
Jag har suttit och blängt på min vita bloggsida i snart 20 minuter.
Folk runtomkring mig på Bokcaféet tycker nog att jag ser lite uppgiven ut.
Det är också precis vad jag känner mig.
I´m out of ideas and imagination… hilfe! Se där, nu blev jag i alla fall trespråkig.
Alltid något 😉
Först hade jag tänkt skrodera om min förmåga att kunna berätta helt fritt och spontant hur länge som helst och inför storpublik. Jag upptäckte nämligen den egenskapen när jag var verksam som föreläsare vid Naturcentrum i stan och på universitetet i Linköping.
Det var i början av januari år 2000 då alla, inklusive jag själv, var beredda på att tekniken plötsligt kunde stängas ned. Något som också hände mitt under den enda av mina föreläsningar som (såklart) byggde helt på Powerpointpresentationer och avi-filmer.
Anledningen var dock inte av den allvarliga karaktären.
Den befarade samhällskraschen
Kommer datorerna att stanna!? Kärnkraftverken att explodera!?
Det var med skräck och bävan världen inväntade 2000-talet. Millenniebuggen hotade att krascha alla vitala datorsystem och samhällsfunktioner vid nyåret 2000.
Ja, redan 1995 började man tala om att datorerna inte skulle klara av millennieskiftet. Millenniebuggen, 2000-problemet eller Y2K avser en brist i datorprogram och datasystem som kunde innebära att datorerna inte skulle komma att fungera för datum
efter den 31 december 1999, utan i stället helt haverera.
Stora summor pengar användes av företag, organisationer och myndigheter över hela världen för att åtgärda problemet och korrigera programmen.
När nyåret närmade sig började människor hamstra mat, pengar och jodtabletter för att kunna klara sig om de värsta profetiorna besannades.
Många myndigheter upprättade kris- och beredskapsorganisationer runt årsskiftet och gjorde sig beredda på det värsta, som att städer skulle bli utan elektricitet och förnödenheter.
Men, årsskiftet kom och gick utan några större incidenter… förutom att min digitaliserade föreläsning blev analog.
Förmågan att kunna berätta fritt
När du står där, helt ensam och utlämnad, med hundratals människors ögon på dig, kan det vara skönt att kunna göra en svepande gest mot en filmduk bakom dig.
Gott folk, tillåt mig att få presentera kvällens innehåll och upplägg.
Eller varför inte prata om kvalitetsarbetets strävansmål som du har stolpat upp lite grovt till allas beskådan i Powerpoint? På så sätt avväpnar du folkmassan och placerar deras blickar på något annat än dig. Du använder tekniken som stöd för ditt
berättande.
Den här föreläsningen, fredagen den 7 januari år 2000, krävde dock mer än så. Allt jag hade att säga och styrka mina belägg med, befann sig på hårddisken. Filmer, läroplanen, egna mål, källhänvisningar, foton och den senaste forskningen. Rubbet.
Jag minns att hjärtat hamrade i bröstet på mig, som om det ville ta sig ut. Precis som det brukade göra inför en viktig handbollsmatch.
Jag motade bort paniken, tog en klunk Loka och ett par stapplande steg ut på scenen.
Jag hade en sådan där sk. "mygga" på mig, en mikrofon som kostade en förmögenhet.
När jag andades hördes det i högtalarna. Flåås, flåås. Bra, tänkte jag… då fungerar i alla fall tekniken.
Hej allihop, jag heter Jens och arbetar som… POFF!
Allt släktes ned, dator, ljud, projektor… ja, allt utom det bleka vinterljuset utanför fönstren.
Kunde det vara den där milleniumbuggen? En försenad variant av den?
Jaha ja, sa jag, välkomna till 2000-talet!
Kanhända var det skrattsalvorna som följde och folkets snälla, välmenande ögon,
som fick mig att prestera på topp när jag så väl behövde det? Hade de suttit med armarna i kors och blängt skulle jag nog ha flytt hals över huvud. Kanske rent av kastat mig ut genom fönstret med glassplittret svärmande kring öronen som i en actionfilm?
I stället berättade jag med inlevelse, gester, humor och exempel från vardagen, under två timmars tid. Helt utan hjälp av tekniken.
Jag upptäckte att jag kunde reglera åhörarnas koncentration och "närvaro" genom att ömsom stegra intensiteten i mitt berättande och ömsom ta det lugnt. Döm om min förvåning när de satt och gapade av spänning, som livs levande fågelholkar (vuxna människor)!
Eller när de brast ut i gapskratt. Där och då lärde jag mig att det inte är någon skillnad på barn och vuxna when it comes to good stories!
Det har det aldrig varit, och jag hade ganska många historier på lager från mina 10 år i yrket. I hennes majestät barnens tjänst.
Allt sedan urminnes tider har människor suttit tillsammans kring lägerelden och berättat historier. Under medeltiden var sagoberättaren en högt värderad yrkesman.
Det gäller bara att som modern föredragshållare blanda upp sagorna med ett par rejäla portioner lärorik fakta också.
Senare fick jag veta att det hade varit strömavbrott i hela Linköping vid tiden för min föreläsning och att det berodde på ett slarvigt grävarbete…
Ja, jag hade tänkt skryta lite om min förmåga att berätta fritt, men jag avstår nog från det. Jag är ju för tusan svensk och lyder under Jantelagen! Nej, det får bli något annat idag… hm…
- PAUS -
Repslagaregatan, Linköping city
Kl. 18.00
Mycket har hänt under de sex timmar som jag har varit ifrån min dator.
Jag kom inte på något att skriva om när jag satt och ugglade på fiket så jag gick när jag hade druckit upp kaffet.
Hon kom över med en påsktallrik och en tårtbit! Det var fantastiskt gott!
När jag lite senare låg på gubbhyllan och ritade teckningar till min kommande bok (som tydligen ska bli en E-bok) messade en kompis och frågade om jag ville åka med till DollarStore. Det ville jag.
I själva verket brukar jag aldrig banga när jag får ett förslag. Jag gjorde visserligen det häromdagen, men då berodde på att jag var sjuk. Jäkligt förkyld!
Vi, eller åtminstone jag, hade jättekul på DollarStore. Min vän är alltid lika rolig att umgås med 😊. Hon har en fantastisk humor!
Nu har jag varit hemma en stund, druckit en kopp te och svarat på lite meddelanden som kommer till min mail via bloggsidan. Folk är odelat trevliga och ställer relevanta frågor.
Synd bara att ni inte vet hur man klickar på "gilla".
Nu har jag fått 500 besök igen nämligen (på bara två dagar) men enbart 4 likes.
Som privat användare av Facebook och Instagram spelar det ingen roll om du får gillatummar eller inte. Däremot är det ganska viktigt som bloggare då man kan tjäna på det i längden.
I dag skrev en ung bloggarkollega till mig att det säkert beror på att jag har en äldre läsarkrets som faktiskt inte vet hur man gillar i en blogg eller inte ens ser det där lilla hjärtat längst ner. Hon som ofta får 50-60 besök och lika många likes (hjärtan) brukar bli lite stressad av att se mina uteblivna. Hon förstår inte hur jag bär mig åt!? Ha ha hah! Jag skojade med henne idag och sa att mina följare hatar mig 😉 DÅ fick jag ett hjärta av henne. Jag föreslog att hon kanske kunde blogga om mig och berätta om fenomenet med den mest besökta bloggen som ingen gillar. Det torde vara ganska unikt? Men, så snäll är ingen bloggare att denne gör reklam för en konkurrent. Inte ens när konkurrenten är så svag (okonkurrenskraftig) som jag.
Fast, om jag ska vara ärlig så skriver jag ju inte för att tjäna pengar utan för att jag tycker att det är trivsamt. Det är ett tidsfördriv och en form av meditation. Jag brukar koppla ur hjärnan och låta fingrarna få dansa lite riverdance över tangentparketten. That´s nice!
Ha det gott snigelkott
J Å S