Jag ser fram emot en vår vars värme och ljus ska läka mina fysiska och själsliga sår.
Efterdyningarna av den tunga period var i jag har befunnit mig, dröjer alltjämt kvar.
Allt sedan slutet av november har jag levt med en obeskrivlig smärta och den ångest
den medför. Jag har vaknat varje morgon med känslan av att vara rejält magsjuk och
att jag har fått en hård spark mellan benen. Det har varit en kamp att ta sig till jobbet.
I början åkte jag ut och in (akut) på sjukhuset eftersom jag trodde att jag inte skulle
kunna vänja mig vid den ihållande värken. Det har jag börjat att göra nu.
Alla möjliga tester gjordes, alla tänkbara prov togs...
Jag fick diagnoserna urinvägsinfektion, prostatainflammation och njursten.
En läkare trodde t om. att jag kunde ha alla dessa åkommor samtidigt.
MEN provresultaten visade ingenting och medicinerna hjälpte inte.
Vid ett tillfälle försökte jag (dumt nog) att självmedicinera mig med alkohol samtidigt som
jag tog värktabletter. Jag styrdes av en oerhörd ångest och panik då. Smärtan
skar som knivar i ljumskarna, längst ner i magen och i ryggslutet.
Mina vänner tog hand om den saken.
Allt sedan slutet av november har jag levt med en obeskrivlig smärta och den ångest
den medför. Jag har vaknat varje morgon med känslan av att vara rejält magsjuk och
att jag har fått en hård spark mellan benen. Det har varit en kamp att ta sig till jobbet.
I början åkte jag ut och in (akut) på sjukhuset eftersom jag trodde att jag inte skulle
kunna vänja mig vid den ihållande värken. Det har jag börjat att göra nu.
Alla möjliga tester gjordes, alla tänkbara prov togs...
Jag fick diagnoserna urinvägsinfektion, prostatainflammation och njursten.
En läkare trodde t om. att jag kunde ha alla dessa åkommor samtidigt.
MEN provresultaten visade ingenting och medicinerna hjälpte inte.
Vid ett tillfälle försökte jag (dumt nog) att självmedicinera mig med alkohol samtidigt som
jag tog värktabletter. Jag styrdes av en oerhörd ångest och panik då. Smärtan
skar som knivar i ljumskarna, längst ner i magen och i ryggslutet.
Mina vänner tog hand om den saken.
(en blyertsteckning som jag har gjort under den här perioden).
Efter att jag tillslut och på egen hand letat reda på en läkare på Urologen och skrivit ett
vädjande meddelande till denne via 1177, klarnade problembilden. Eller den blev i alla fall
tydligare i konturerna.
Läkaren ringde faktiskt upp mig. Det hade han inte behövt göra eftersom jag inte hade
någon remiss eller ens rätt till att få hjälp från urologen då. Men det gjorde han och jag är
så tacksam för det. Jag hade givit honom tillstånd att läsa min journal.
Under telefonsamtalet med specialistläkaren fick jag reda på att det jag led av var en
relativt vanlig åkomma. Den drabbar ungdomar och medelålders människor.
Kvinnor som män.
Det rör sig om en bäckenbotteninflammation. Visst, det var en gissning från läkarens sida,
men i går visade sig den stämma. Allmänläkarna har inte den kunskap som krävs för att
kunna ringa in åkomman. Jag fick reda på att det här brukar drabba unga kvinnor och att
de då inte blir trodda. De åker liksom jag ut och in på sjukhuset under en längre tid, tills de
hamnar på urologen. Åh, vad jag tycker synd om dem. Jag vet nämligen hur det känns att
bära på den här utomjordiska smärtan samtidigt som man inte riktigt blir betrodd. Det är
förjävligt! Läkarna gör gynekologiska undersökningar på kvinnorna utan att hitta
något fel. På mig har de gjort smärtsamma undersökningar av prostatan, som inte (i sig) var
inflammerad. Jag fick höra att det inte rörde sig om prostatit eftersom jag inte hade någon
feber och eftersom prostatan inte var svullen. Bara den kommentaren visar hur lite läkarkåren
vet om prostatit. Det är nämligen bara vid akut prostatit som man har feber och som prostatan
är rejält inflammerad. Jag har aldrig drabbats av akut prostatit. Däremot har jag haft kronisk
prostatit sedan 20-års ålder.
I själva verket skulle det visa sig att hela min bäckenbotten med muskler, och allt som
befinner sig i det området, var påverkat av en utbredd inflammation.
Skillnaden mellan mig och de kvinnor som får den här skiten är att på mig syns det.
Mina ljumskar och nedre delen av magen är synligt svullna. Av den anledningen har jag
fått mer hjälp än vad de brukar få. Jag har provat Alvedon, Ipren, Diklofenak stolpiller,
kramplösande sprutor, Ketogan, Naproxen och muskelavslappnande piller.
De två sistnämnda visade sig lindra symptomen. Ketogan däremot gjorde mig hög som
en giraff!
Gemensamt för 90% av alla som drabbas av bäckenbotteninflammation är att de bär på
en ganska kraftig ångest. De har gått omkring och spänt sig (och då menar jag varenda
muskel i hela kroppen) under en längre tid tills just musklerna i bäckenbotten säger ifrån
(blir inflammerade). Läkaren på urologen frågade mig om jag bar på sorg? Eller om jag
hade varit med om ett sexuellt trauma? Och jag kunde bekräfta att jag faktiskt sedan i
september sörjt min syster som gick bort i cancer. Det där andra däremot kunde vi helt
bortse ifrån eftersom jag är munkarnas munk ;)
Vi kommer att ses snart, sa han. Din läkare kommer att remittera dig hit.
Tills dess fick jag order om att hålla mig helt varm. Jag skulle helst stanna inomhus
3-4 dagar i rad nu när det var så kallt. Jag har dock försökt att jobba så mycket jag har
kunnat under den här perioden. Med blandad framgång.
I går tillbringade jag stora delar av dagen på Tannefors Vårdcentral. Där togs alla prover
som kunde tas och alla relevanta undersökningar gjordes. DET var SMÄRTSAMT!
Jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom det jag gjorde i går.
Men, det visade sig att jag var både synbart och kännbart svullen och inflammerad
i den nedre regionen, så läkaren på vårdcentralen satte diagnosen
bäckenbotteninflammation... och prostatainflammation, för igår var den tydligen
inflammerad.
I morse var den där känslan av magsjuka och pungspark tillbaka. Jag hade sett fram emot
att gå till jobbet för att ha samhällskunskap på mellanstadiet och fredagsmys på fritids.
Att gå till jobbet för att få tillbaka mitt liv. Ett fungerande liv utan ångest och smärta.
Men det gick inte. Jag är sååå utmattad...
Nåväl gråsäl. Nu vet ni hur jag har haft det i tre månader. Det här är förklaringen på varför
jag inte har räckt till som vän, som ambassadör för mitt gym, som pedagog och
som familjemedlem. Jag har haft för ont helt enkelt.
Jag ser fram emot en vår vars värme och ljus ska läka mina fysiska och själsliga sår.
Men än så länge dröjer efterdyningarna av den tunga period jag har befunnit mig i, kvar...
Kramar från er vän
Jens
PS:
Bäst just nu: Handbolls-VM
Sämst: Smärta, smärta, smärta...
Läser: "Mörkret" av John Einar Åberg
Lyssnar på: Adele
Spelar på gitarren: Bryan Adams
Illustrerar: Humorteckningar och ibland ganska mörka teckningar
Ser fram emot: Våren
vädjande meddelande till denne via 1177, klarnade problembilden. Eller den blev i alla fall
tydligare i konturerna.
Läkaren ringde faktiskt upp mig. Det hade han inte behövt göra eftersom jag inte hade
någon remiss eller ens rätt till att få hjälp från urologen då. Men det gjorde han och jag är
så tacksam för det. Jag hade givit honom tillstånd att läsa min journal.
Under telefonsamtalet med specialistläkaren fick jag reda på att det jag led av var en
relativt vanlig åkomma. Den drabbar ungdomar och medelålders människor.
Kvinnor som män.
Det rör sig om en bäckenbotteninflammation. Visst, det var en gissning från läkarens sida,
men i går visade sig den stämma. Allmänläkarna har inte den kunskap som krävs för att
kunna ringa in åkomman. Jag fick reda på att det här brukar drabba unga kvinnor och att
de då inte blir trodda. De åker liksom jag ut och in på sjukhuset under en längre tid, tills de
hamnar på urologen. Åh, vad jag tycker synd om dem. Jag vet nämligen hur det känns att
bära på den här utomjordiska smärtan samtidigt som man inte riktigt blir betrodd. Det är
förjävligt! Läkarna gör gynekologiska undersökningar på kvinnorna utan att hitta
något fel. På mig har de gjort smärtsamma undersökningar av prostatan, som inte (i sig) var
inflammerad. Jag fick höra att det inte rörde sig om prostatit eftersom jag inte hade någon
feber och eftersom prostatan inte var svullen. Bara den kommentaren visar hur lite läkarkåren
vet om prostatit. Det är nämligen bara vid akut prostatit som man har feber och som prostatan
är rejält inflammerad. Jag har aldrig drabbats av akut prostatit. Däremot har jag haft kronisk
prostatit sedan 20-års ålder.
I själva verket skulle det visa sig att hela min bäckenbotten med muskler, och allt som
befinner sig i det området, var påverkat av en utbredd inflammation.
Skillnaden mellan mig och de kvinnor som får den här skiten är att på mig syns det.
Mina ljumskar och nedre delen av magen är synligt svullna. Av den anledningen har jag
fått mer hjälp än vad de brukar få. Jag har provat Alvedon, Ipren, Diklofenak stolpiller,
kramplösande sprutor, Ketogan, Naproxen och muskelavslappnande piller.
De två sistnämnda visade sig lindra symptomen. Ketogan däremot gjorde mig hög som
en giraff!
Gemensamt för 90% av alla som drabbas av bäckenbotteninflammation är att de bär på
en ganska kraftig ångest. De har gått omkring och spänt sig (och då menar jag varenda
muskel i hela kroppen) under en längre tid tills just musklerna i bäckenbotten säger ifrån
(blir inflammerade). Läkaren på urologen frågade mig om jag bar på sorg? Eller om jag
hade varit med om ett sexuellt trauma? Och jag kunde bekräfta att jag faktiskt sedan i
september sörjt min syster som gick bort i cancer. Det där andra däremot kunde vi helt
bortse ifrån eftersom jag är munkarnas munk ;)
Vi kommer att ses snart, sa han. Din läkare kommer att remittera dig hit.
Tills dess fick jag order om att hålla mig helt varm. Jag skulle helst stanna inomhus
3-4 dagar i rad nu när det var så kallt. Jag har dock försökt att jobba så mycket jag har
kunnat under den här perioden. Med blandad framgång.
I går tillbringade jag stora delar av dagen på Tannefors Vårdcentral. Där togs alla prover
som kunde tas och alla relevanta undersökningar gjordes. DET var SMÄRTSAMT!
Jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom det jag gjorde i går.
Men, det visade sig att jag var både synbart och kännbart svullen och inflammerad
i den nedre regionen, så läkaren på vårdcentralen satte diagnosen
bäckenbotteninflammation... och prostatainflammation, för igår var den tydligen
inflammerad.
I morse var den där känslan av magsjuka och pungspark tillbaka. Jag hade sett fram emot
att gå till jobbet för att ha samhällskunskap på mellanstadiet och fredagsmys på fritids.
Att gå till jobbet för att få tillbaka mitt liv. Ett fungerande liv utan ångest och smärta.
Men det gick inte. Jag är sååå utmattad...
Nåväl gråsäl. Nu vet ni hur jag har haft det i tre månader. Det här är förklaringen på varför
jag inte har räckt till som vän, som ambassadör för mitt gym, som pedagog och
som familjemedlem. Jag har haft för ont helt enkelt.
Jag ser fram emot en vår vars värme och ljus ska läka mina fysiska och själsliga sår.
Men än så länge dröjer efterdyningarna av den tunga period jag har befunnit mig i, kvar...
Kramar från er vän
Jens
PS:
Bäst just nu: Handbolls-VM
Sämst: Smärta, smärta, smärta...
Läser: "Mörkret" av John Einar Åberg
Lyssnar på: Adele
Spelar på gitarren: Bryan Adams
Illustrerar: Humorteckningar och ibland ganska mörka teckningar
Ser fram emot: Våren