jenshalsoresa.blogg.se

Säga vad man vill om det regn som har fallit i några dagar nu (jag brukar ju föredra sol), men det har verkligen hjälpt till att göra naturen vackrare.
Jag tycker mig kunna se skillnaden på bara ett dygn.
Det växer så det knakar i city och de japanska körsbärsträden, all äppelblom och de spräckliga papegojtulpanerna, står för en fantastisk färgprakt.

Det märkliga med papegojtulpanerna är att det inte är vi människor som ligger bakom dess skönhet. Man kanske kunde tro att vi har korsat dem, förfinat dem och odlat fram den bildsköna papegojvarianten under många långa år för att få den att se ut som den gör idag? Men, nej, den har beblandat sig och muterat på naturlig väg.
År 1656, strax efter att drottning Kristina hade abdikerat och hennes kusin Karl X Gustav var kung i Sverige, bländades alla av just papegojtulpanernas uppenbarelse. De var årets största trend. Man beställde konstverk med dem på och de planterades i alla slottsträdgårdar.
Tyvärr upptäckte man ganska snart att de var näst intill omöjliga att få att återkomma.
De blommar oftast bara ett år. I dag kunde jag njuta av dessa Tulipa Gesneriana i Konsert och kongresshusets park.

Jag använder inte tobak eller alkohol, jag idrottar inte och jag slåss inte. Sent ska syndaren vakna… och mogna. Mitt temperament har jag förvisso kvar, men jag har jobbat hårt med det och det kommer inte fram i första taget. Stubinen är lång.
MEN, jag har verkligen krökat och rumlat runt i mitt liv, blivit portförbjuden från en MC-klubbs vilda fester eftersom jag var för vild och jag har tagit mycket smällar och stryk både på handbollsplanen och utanför. Nej, det är inget jag är stolt över och jag skulle om jag kunde, be min far om ursäkt. Men han dog tyvärr för tidigt. Det var han som fick komma och hämta mig (i sin ljusblå Opel kadett) när jag hade härjat. Jag bad honom aldrig att skjutsa mig till sjukhuset utan jag behandlade mina sår själv hemma på kammaren. Det kan man se tydligt på mina händer idag. Kanske kommer jag att återförenas med min far en dag? Och med mina två syskon som har rest före? Jag vill tro det. Där uppe och då kanske det kommer att falla sig naturligt när jag säger att jag håller av dem? Jag har haft lätt att säga det till mina kvinnor i livet, men aldrig till min egen familj.

Just nu har jag stora problem med en framtand som sitter löst. Den slogs ut första gången när jag var 19 år i en handbollsmatch mot Solna. Jag vet inte riktigt hur jag bar mig åt för att rädda det hårda närskottet med min framtand, men det gjorde jag. Den där jäkla framtanden (den högra) har lagats många gånger sedan dess och rotfyllts två… ändå har jag fortfarande ont i den. Jag tror att det kan bero på att den har knäckts högst upp vid roten (den här gången) så att tanden skär in i tandköttet. Tandläkaren vet inte riktigt vad han ska göra utan tror att det kan vara dags för en stifttand. En sådan kostar 27000 och måste förberedas över tid. Jag får inte ha några hål i tänderna (kariesbakterier) när den konstgjorda tanden skruvas fast i käkbenet och det kommer att ta tid att passa in och ta fram rätt ”färg”.
Det är inte lätt för en otålig person som jag, som vill lösa alla problem direkt! Allra helst nu när det gör ont och jag inte kan bita ihop eller tugga. Men, jag kommer att få hålla mig till tåls i säkert ett par år. Det är så tandvården ser ut idag.

Klockan är 12:15 och jag sitter, min vana trogen, på Bokcaféet och bloggar. Det är Kristi himmelsfärd idag så jag är ledig.
Jag funderar på att greppa mitt spinnspö och gå ner till ån senare idag. Bara för att få ”göra tagen”. Jag inbillar mig inte att jag kommer att få någon fisk. Vill jag ens ha det? 
Det fanns en tid då jag aldrig kunde tänka mig att doppa wobblern i ån… oops! det där lät inte särskilt bra, eller hur? Jag försäkrar dock att det inte var något symbolspråk utan att det faktiskt ska tolkas bokstavligt.
Förr kunde jag åka hundratals mil i jakten på det perfekta fiskevattnet och jag har betat av älvarna i Dalarna, Jämtland, Härjedalen och Västerbotten med mitt flugspö. Det var också vanligt att jag sökte mig till kusten (11 mil enkel resa) nästan dagligen under mina långsemestrar.
Men, plötsligt en dag blev t om. fisket som ”en dag på jobbet”. Pistolskyttet har blivit det och gitarrspelet. Glädjen finns där inte längre och jag får inga ”kickar” numer.
Jag skulle tro att det bara är kärleken som skulle kunna fylla på mina tomma dopamindepåer, men kärlek är för dom som har tur, som Thåström sjunger.

Jag körde neråt mot den gyllene staden
frågade flickorna som stod längs vägen
De bara stirrade ned i marken och sa min herre ni
ni vet ingenting, ni vet ingenting
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, kärlek är för dom, kärlek är för dom…

Ha en fortsatt trevlig Kristi himmelsfärdsdag. Det ska jag ha :) 

Kramar från 

Jens Svensson