Okej... jag öppnar väl då.
Det är en varm sensommarmorgon i mitten av augusti. Klockan är 6, temperaturen 18 och jag 51.
Det är nu, under det femtioförsta levnadsåret, som jag både inser och känner att förändringarnas tid står och trampar utanför min trygga dörr. Knack knack! Okej... jag öppnar väl då.
Omvälvningar kommer att ske på alla plan och det är därifrån jag får fortsätta min vandring här i livet, in över mållinjen. Trots att jag är en vanemänniska som ofta fastnar i roller och i mönster, och dessutom ser till att trivas där jag placerar hatten, når även jag en gräns tillslut. Nu har det hänt.
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg sjunger Dylanlåtar så det står härliga till, översatta på svenska och från min snurrande skivtallrik i biblioteket. Volymen är lagom hög så här på morgonkvisten. Jag har ingen lust att väcka anstöt och få grannarna på mig. Fåglarna sitter i sin bur på köksbordet och sjunger med. Kviddevitt kviddevitt!
Ute på gården skäller en hund, i lägenheten nedanför spolar någon i toaletten och bilarna har börjat rulla på Hamngatan. Staden vaknar till liv.
Trots att jag har tränat hela sommaren är det först nu som det känns att rutinerna sitter.
Jag genomför mina pass, upper body, lower body, sprint samt kompletterande styrka och rörlighet.
Fokuset ligger på funktionell träning. Numer, när vardagshjulet snurrar, är det också lättare att få till de 12000 stegen. Dessutom utspelar sig 80 % av mitt sociala liv på gymmet. Det är bekvämt att ha allt på ett och samma ställe.
I dag står det dock "vila" på mitt schema.
Bäst just nu: Att jag har satt rutinerna och att jag följer dem. Inget mer slarv nu!
Sämst: Jag behöver jobba lite mer med mitt självförtroende och vara lite snällare mot mig själv.
Läser: "Barnet i kupolen" av Gunilla Bergstrand
Tittar på: Friidrott
Spelar: Visor på gitarren
Lyssnar på: Dylan
Ha en fin onsdag!
Jens Å Svensson
Det är nu, under det femtioförsta levnadsåret, som jag både inser och känner att förändringarnas tid står och trampar utanför min trygga dörr. Knack knack! Okej... jag öppnar väl då.
Omvälvningar kommer att ske på alla plan och det är därifrån jag får fortsätta min vandring här i livet, in över mållinjen. Trots att jag är en vanemänniska som ofta fastnar i roller och i mönster, och dessutom ser till att trivas där jag placerar hatten, når även jag en gräns tillslut. Nu har det hänt.
Ute på gården skäller en hund, i lägenheten nedanför spolar någon i toaletten och bilarna har börjat rulla på Hamngatan. Staden vaknar till liv.
Trots att jag har tränat hela sommaren är det först nu som det känns att rutinerna sitter.
Jag genomför mina pass, upper body, lower body, sprint samt kompletterande styrka och rörlighet.
Fokuset ligger på funktionell träning. Numer, när vardagshjulet snurrar, är det också lättare att få till de 12000 stegen. Dessutom utspelar sig 80 % av mitt sociala liv på gymmet. Det är bekvämt att ha allt på ett och samma ställe.
I dag står det dock "vila" på mitt schema.
Sämst: Jag behöver jobba lite mer med mitt självförtroende och vara lite snällare mot mig själv.
Läser: "Barnet i kupolen" av Gunilla Bergstrand
Tittar på: Friidrott
Spelar: Visor på gitarren
Lyssnar på: Dylan
Ha en fin onsdag!
Jens Å Svensson