Jag går bara dit.
Ännu en handfull vardagar har förlist i evighetens hav och kommer inte åter. En del av dem saknar jag, andra inte. Jag har nu jobbat i två veckor efter att långledigheten fann sitt slut. Det har gått bättre än vad jag förväntade mig.
Mitt liv består i att vakna, åka till jobbet, jobba, åka hem från jobbet, träna, sova...
vakna, åka till jobbet, jobba, åka hem från jobbet, träna, sova...
På helgerna går jag promenader, besöker mor och försöker att ta tag i mitt hem. Jag prioriterar husdjuren och balkongväxterna. Livsmönstret blir extra tydligt nu efter den frihet jag upplevde i juli.
Ibland önskar jag att någon sa att -"Jens, jag kommer hem till dig idag!" För om så var fallet skulle jag städa lite noggrannare och få ordning på pinalerna här hemma. Men jag har inga sådana vänner eller ens familjemedlemmar.
De jag umgås med träffar jag på gymmet, caféer och jobbet.
Jag får tänka som när jag lagar mat, vilket också har visat sig vara en mental utmaning i min ensamhet, att jag måste försöka göra det för min egen skull. Att det är viktigt.
Dammråttorna har börjat välla fram över golvet som små ryska soldater...
Det är verkligen dags att greppa snabelbazookan.
Häromdagen fick jag frågan om hur jag bär mig åt för att besöka gymmet så ofta. Vad gör jag, hur tänker jag, när kroppen protesterar och bara vill slöa? Svaret är enkelt, även om tröskeln kan vara hög ibland. Jag går bara dit. Jag ser till att hamna på gymmet utan att tänka eller känna efter innan.
När jag väl är där och ser folket, känner lukten och befinner mig mitt i allt liv och i rörelsen, då inspireras jag och tubbas till action. Ibland räcker det med att mötas av ett positivt leende från en PT. Jag skulle tro att just Firstclass gym har de mest motiverade träningsutövarna, och det är till största delen personalens förtjänst. I love them! Personalens och mina vänners. Man blir som sagt tokigt inspirerad och liksom...varm i själen på mitt gym.
Just nu är jag inte rätt person att berätta för andra hur de bör leva. Jag gör nämligen inte rätt själv. Jo, jag går mina 12000 steg om dagen och jag ser till att få träningsprogrammen utförda, absolut!
MEN, förutom den fantastiska skolmaten proppar jag i mig helt fel saker. Jag väljer benämningen "saker" här, för inte fan är det kost jag stoppar i mig på soffan om kvällarna. Socker och mättat fett har visat sig vara det bästa kärlekssubstitutet. Åtminstone kortsiktigt och när jag vill njuta.
Förr var det den riktigt tuffa cardion, den som nästan fick mig att spy eller svimma, som gjorde att jag inte längre behövde socker eller antidepressiva piller. Mitt tillstånd i rygg, nacke och knäveck gör dock att jag inte kan ge mig hän åt den formen än. Målet är dock att jag ska kunna göra det snart. Jag ser fram emot det!
Nej, nu ska jag snart bege mig till jobbet. Imorgon är det lördag! Yes!
Se till att njuta av dagen
Jens Svensson
Mitt liv består i att vakna, åka till jobbet, jobba, åka hem från jobbet, träna, sova...
vakna, åka till jobbet, jobba, åka hem från jobbet, träna, sova...
På helgerna går jag promenader, besöker mor och försöker att ta tag i mitt hem. Jag prioriterar husdjuren och balkongväxterna. Livsmönstret blir extra tydligt nu efter den frihet jag upplevde i juli.
Ibland önskar jag att någon sa att -"Jens, jag kommer hem till dig idag!" För om så var fallet skulle jag städa lite noggrannare och få ordning på pinalerna här hemma. Men jag har inga sådana vänner eller ens familjemedlemmar.
De jag umgås med träffar jag på gymmet, caféer och jobbet.
Jag får tänka som när jag lagar mat, vilket också har visat sig vara en mental utmaning i min ensamhet, att jag måste försöka göra det för min egen skull. Att det är viktigt.
Dammråttorna har börjat välla fram över golvet som små ryska soldater...
Det är verkligen dags att greppa snabelbazookan.
Livsmönstret blir extra tydligt nu efter den frihet jag upplevde i juli.
Häromdagen fick jag frågan om hur jag bär mig åt för att besöka gymmet så ofta. Vad gör jag, hur tänker jag, när kroppen protesterar och bara vill slöa? Svaret är enkelt, även om tröskeln kan vara hög ibland. Jag går bara dit. Jag ser till att hamna på gymmet utan att tänka eller känna efter innan.
När jag väl är där och ser folket, känner lukten och befinner mig mitt i allt liv och i rörelsen, då inspireras jag och tubbas till action. Ibland räcker det med att mötas av ett positivt leende från en PT. Jag skulle tro att just Firstclass gym har de mest motiverade träningsutövarna, och det är till största delen personalens förtjänst. I love them! Personalens och mina vänners. Man blir som sagt tokigt inspirerad och liksom...varm i själen på mitt gym.
Just nu är jag inte rätt person att berätta för andra hur de bör leva. Jag gör nämligen inte rätt själv. Jo, jag går mina 12000 steg om dagen och jag ser till att få träningsprogrammen utförda, absolut!
MEN, förutom den fantastiska skolmaten proppar jag i mig helt fel saker. Jag väljer benämningen "saker" här, för inte fan är det kost jag stoppar i mig på soffan om kvällarna. Socker och mättat fett har visat sig vara det bästa kärlekssubstitutet. Åtminstone kortsiktigt och när jag vill njuta.
Förr var det den riktigt tuffa cardion, den som nästan fick mig att spy eller svimma, som gjorde att jag inte längre behövde socker eller antidepressiva piller. Mitt tillstånd i rygg, nacke och knäveck gör dock att jag inte kan ge mig hän åt den formen än. Målet är dock att jag ska kunna göra det snart. Jag ser fram emot det!
Se till att njuta av dagen
Jens Svensson